Musikalvecka: Enchanted (2007)

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Och eftersom både Edward and Giselle befinner sig i ett Disneytecknat universum är det givetvis Äkta Kärlek dem emellan i en grisblink. Men som vi alla vet innehåller Disney-universa inte bara Äkta Kärlek utan också ondsinta styvmödrar och hon se till att knuffa ned Giselle i en förtrollad brunn innan bröllopet kan gå av stapeln.

Plötsligt befinner sig Giselle på Times Square i en klänning som mest av allt får det att se ut som om hon drunknat i en bunke marängsmet. New York anno 2007 är ingen bra plats för stjärnögda sagoflickor som gärna vill tro på världens godhet och Äkta Kärlek.

Men hur det nu faller sig tas Giselle om hand av skilsmässoadvokaten Robert och hans dotter Morgan. Morgan, som är svältfödd på sagor och fluffiga prinsessklänningar eftersom hennes far är en cynisk jävel. Både på grund av sitt jobb och efter att Morgans mamma en dag drog upp bopålarna och stack från man och dotter.

Robert vill nu för allt i världen se till att Morgan inte på några villkors vis går på lögnerna om att drömmar kan bli sanna. Därför köper han henne böcker som handlar om Rosa Parks och Marie Curie. Men eftersom vi befinner oss i en Disneyfilm ska han bittert få ångra att han inte istället skedmatade henne med förebilder som Belle, Ariel, Aurora och allt vad de nu heter.

Med tittningen på Enchanted hade jag hoppats på en härlig verklighetsflykt och visst fick jag väl det till viss del. Amy Adams spelar den otecknade New York-Giselle och gör det med den äran. Hon är så nära en live-version av en Äkta Kärleks-knarkande Disney-prinsessa man rimligtvis kan komma. Hon sjunger med råttor och duvor samt rörs till tårar vid blotta tanken på skilsmässopar. Det vill säga Roberts vardag. Han spelas av Patrick Dempsey som sedan två år tillbaka hade kommit att bli känd som doktor McDreamy. En kärlekscynisk man alltså, som har ett högst rationellt och sansat förhållande med Idina Menzels Nancy.

Särskilt Amy och hennes prins, i form av James Marsden, sjunger och dansar sig igenom New York där priset tas av ett mycket trevligt sång- och dansnummer i Central Park som bland annat innehåller 300 statister och 150 dansare. Musiken är skriven av Disney-veteranen Alan Menken och hans stil känns rätt välbekant. Rent musikalmässigt finns egentligen inte så mycket att invända.

Men… (Visst känns det som om jag arbetat upp mig till ett ”men”, här?) Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt filmens budskap. Ok, så det finns inte äkta kärlek? Eller gör det? Giselle upptäcker att Edward kanske inte är hennes stora kärlek, särskilt inte efter att hon spenderat en ”date” med honom där de faktiskt pratat med varandra och inte bara varit upptagna med att bli förälskade. Samtidigt tar det Nancy exakt ett skopåtagande för att inse vem hon egentligen älskar. Ett val som dessutom får henne att kasta plikter och mobiltelefon all världens väg för att leva ”happily ever after”.

Vi får egentligen inte veta något om våra olika rollfigurer mer än att de alla söker efter kärleken. Ok, så Giselle inser på något sätt att verkligheten är bättre än den tecknade hittepåvärlden. Men vad fyller Nancy egentligen för funktion förutom att tråna efter att Patrick Dempsey äntligen ska inse att allt hon egentligen vill ha är romantik. Och har Giselle något mer att komma med än sina stjärnögon, sin kärlekstörst och oro över att inte vara tillräckligt fin för sina män?

Visst kan man förstå att Roberts dotter Morgan önskar sig lite prinsessflärd istället för tråkiga böcker om gamla tanter men samtidigt blir jag lite sorgsen över att filmen inte klarar av att ge vare sig henne eller tittarna i samma ålder både-och. Varför måste det vara antingen en fixad Belle på bal i dyr klänning eller en allvarsam forskare vars passion bokstavligt talat tar livet av henne?

Nej, jag hade tyvärr svårt att bli förtrollad av Enchanteds kärleksillusion. I slutänden blev de tecknade rollfigurerna bara tredimensionella på det visuella planet. Kanske det går bättre med den planerade uppföljaren Disenchanted?

Jag såg bland annat Enchanted för att det hade fått fina omdömen från kollegorna Flmr och Fripps filmrevyer, men de blev nog mer förförda av sagostämningen (eller Amy Adams) än jag. Är det månne en ”man movie” (motsvarigheten till chick flick) eftersom Fiffi närmast omkom av en sockeröverdos vid sin tittning. Jojjenito gillade också Amy Adams. Musikal, not so much…

Tillsammans med Filmitch, som idag levererar en riktig klassiker, sätter jag härmed också punkt för det här årets musikalvecka. Hoppas den har bjudit på några trevliga tips!