Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.

Men William och hans studentsoldatkollegor har ett problem. Inte så att de vägrar att hjälpa till med hembestyr och barnvaktande, deras fruar ska ju också få chans att utbilda sig. Men på Granger College har den manshatande professor Boland, förutom att ge sina kvinnliga studenter underliga och nymodiga idéer om barnuppfostran, dessutom uppmuntrat dem att förbjuda sina äkta män att spela fotboll. Och nu råkar det ju vara så att det är just de gifta männen som är de bästa fotbollsspelarna.

I likhet med When Johnny… tar Yes Sir… sin titel från en populär slagdänga som någon gång också dyker upp i själva filmen men som utöver det inte har särskilt mycket med själva innehållet att göra. Collegelivet ger dock betydligt färre naturliga möjligheter till att brista ut i sång än Ma Flanagans pensionat och därför är den musikaliska uppsättningen något mer sparsmakad i denna senare film. Egentligen är det bara killarna som ges chans till ett rejält sång- och dansnummer när de måste besöka en tvättomat för att hinna tvätta all smutstvätt som deras fruar lagt på dem.

För en gångs skull i den här typen av äldre, lättsam musikal blev genusperspektivet och könsrollerna den stora behållningen, vid sidan att det trevliga tvättomatnumret och Donald O’Connor själv förstås. Å ena sidan kan man ju sucka lite över att mycket av filmens ”humor” består i att publiken ska tycka att det är hysteriskt roligt att se ett gäng storvuxna män dra barnvagnar, visa hur man bäst rapar Snookums och diskutera blöjeksem.

Å andra sidan är för en gångs skull männen (för tiden) ordentligt jämställda. Filmens konflikt handlar egentligen inte om huruvida de ska eller kan ta ansvar för sina barn eller inte utan om de ska kunna få spela fotboll, vilket deras fruar förbjuder på ren princip när ställningskriget mellan professor Boland och professor Hartley (fotbollstränaren) en gång för alla tagit sin början. Och för att det förstås också är hysteriskt roligt att se ett gäng storvuxna män hunsade av sina fruar och mesigt bara våga säga ”Yes, dear” till alla villkor som dras upp.

Allt bygger förstås på de två kulturerna som aldrig kan mötas i samförstånd. Männen får sjunga om hur inte ens den klipskaste vetenskapsman kan utreda det kvinnliga mysteriet medan kvinnorna får sjunga om hur män egentligen är stora barn. För en hustru blir hennes man aldrig något mer än en grabb som aldrig växt upp, en inställning som känns både unken och tragisk.

Yes Sir… var faktiskt rätt underhållande och hade för min del varit ännu bättre om den inte prompt måste ha avslutats med den allt avgörande Matchen. (Fråga: är det verkligen rimligt att en tränare som riskerar att bli fockad plötsligt inte riskerar att bli fockad bara för att hans fem bästa spelare som genom ett trollslag kan delta i Matchen?) Den upptar alldeles för lång speltid, särskilt som själva utgången knappast kan sägas utgöra någon större överraskning. Donald O’Connor är bättre när han får sjunga och dansa än på footballsplan.

Idag tror jag minsann att Filmitch tagit fasta på smörigheten från When Jonny Comes Marching Home.

Annonser