Johnny Kovacs har förförarlockar i håret och ett bländvitt smajl. Men vad som är än viktigare 1942 är att han är en tvättäkta amerikansk krigshjälte (en status han måste ha jobbat snabbt med med tanke på att USA gick in i andra världskriget först i december 1941). Nu är han för en kort period tillbaka i New York men det är ingen avslappnande ledighet som väntar Johnny. Diverse dignitärer rycker och drar i honom och ihärdigast av dem alla är rikemansdottern Diana.

Med sina överordnade officerers goda minne går Johnny under jorden och beger sig till Ma Flanagans pensionat där han innan kriget bara var känd som smörsångaren Johnny O’Rourke. Där träffar han på både gamla bekantingar, som de ständigt gnabbande ungdomarna Dusty och Frankie, och nya, som sångfågeln Marilyn och hennes syster Joyce. Dusty och Frankie försöker ständigt lura med Marilyn på sina enkla uppträdanden, vilket irriterar Joyce oerhört eftersom hon har större planer för sin systers sångröst. Det är emellertid inte en konflikt vi behöver bekymra oss särskilt mycket för eftersom den inte är på långt när lika intressant för filmen som kärleksstrulet som givetvis ska uppstå mellan Johnny och Joyce.

Johnny vill nämligen inte berätta varför han kan knalla omkring i civila kläder, till synes bekymmerslös och fågelfri, under en period när större delen av USA:s krigföra män var förlagda i armen, flottan eller marinen. Snart börjar hans vänner undra om han till och med kan vara en desertör och särskilt Joyce känner sig väldigt tveksam om hon verkligen kan älska en sådan krake till man.

Jag såg When Johnny… främst för Donald O’Connors räkning, utan att ha koll på att den mannen 1942 bara hunnit bli 17 år och därmed fick spela andrefiol i form av Frankie. Huvudpersonen Johnny spelas istället av en viss Allan Jones (oerhört lik den gode Matthew McC i profil!) som om inte annat är värd en viss beundran för att ha varit en Billy Elliott på riktigt. Både farfar och pappa var kolgruvearbetare i Pennsylvania och även Allan själv arbetade i gruvan innan det bar av till storstaden för sånglektioner och en filmkarriär.

When Johnny… är föga förvånande en ren propagandafilm (krigsveteraner äntrar scenen under slutnumret ”The Yanks Are Coming Again”) som dessutom innehåller orkesterledaren Phil Spitalny och hans ”Hour of Charm”, det vill säga orkester och sångare enbart bestående av kvinnor (inklusive ”Evelyn and her magic violin”!). Fruntimren kan såvitt jag kan bedöma hala en dragbasun lika bra som vilken man som helst men blir i likhet med de kvinnliga baseballspelarna vi fått bekanta oss med i klassikern A League of Their Own mest av allt en gimmick till dess att karlarna kommer hem från kriget igen.

Som av en ren slump bor dock allihopa på Ma Flanagans pensionat, vilket ger utrymme för flera mer eller mindre spontana sång- och dansnummer. Särskilt som Johnny innan kriget ingick i Phil Spitalnys (manliga) orkester. Det har alltså inte lagts särskilt mycket ansträngning på att försöka införliva sångerna i någon slags handling utom kanske när Johnny får sjunga klassikern ”You and the Night and the Music” för Joyce på pensionatstaket.

Allen Jones är dock lite för mycket smörig vibratosångare för att jag ska blir särskilt intresserad. Istället blir filmens behållning Donalds Frankie och hans sidekick pojkflickan Dusty som spelas av Peggy Ryan (som dessutom hann vara med i ytterligare sex (!) filmer detta år).

Idag har Filmitch tagit sig någon helt annanstans än ett krigsdrabbat New York.

Annonser