Best in Show (2000)

Att driva med människor som lever för hundutställningar kan tyckas slå in öppna dörrar men hur det nu är har Christopher Guest ändå lyckats göra en fruktansvärt rolig mockumentär av detta fruktbara ämne. Enligt min mening är Best in Show solklart hans bästa film. Kanske för att jag själv under period sprang runt inne i den där ringen och försökte ansa en jyckesvans som inte alls ville samarbeta.

Som vanligt är det inte handlingen som är det väsentliga — ett gäng mer eller mindre galna hundentusiaster samlas i Philadelphia för den stora Mayflowerutställningen och på vägen fram till finalen “intervjuas” de inför den allseende kameran. Är man någorlunda van vid Guest och hans kollegor är det många välkända ansikten som dyker upp.

Catherine O’Hara och Eugene Levy är det anspråklösa terrierparet från Florida. Catherines rollfigur Cookie har dock ett äventyrligt förflutet som ständigt gör sig påmint till maken Gerrys stora förtret (“I’ve banged a lot of waitresses, but you were the best!”). Gerry är inte så mycket mer än stora framtänder och två vänsterfötter men agerar en mycket bra klanglåda till Cookie. Känns nästan lite ovanligt att se den kvinnliga delen i ett komikerpar få glänsa så mycket.

Jennifer Coolidge är duckface-ägare till en magnifik pudel som visas upp av den stramare Jane Lynch. Behöver jag säga att Coolidge inte spelar den skarpaste trimsaxen i lådan? (“We could not talk or talk forever and still find things to not talk about.”) Det melankoliska grå spöket, weimaranern, hör till det hispiga yuppie-paret vilka älskar allt som kan köpas ur postorderkataloger och Starbucks. Parker Posey är fantastisk och otroligt aggressiv och för första gången känner jag att jag får mer ont i magen än skrattar åt henne och maken Michael Hitchcock (“I know a man who has a van and he will take you back to wherever you came from!”).

Skrattar gör man däremot hejdlöst år Fred Willards totalt blåsta och plumpa kommentator som inte har en jävla susning om det han ska prata om (“And to think that in some countries these dogs are eaten.”).

Jag tror att grejen som gör att man fastnar för Best in Show är att alla dessa typer inte bara blir stereotyper eller sin gimmick (två vänsterfötter…) utan att alla skådisarna lyckas förmedla ett stort engagemang, hjärta och någon slags trovärdighet mitt i alla knasigheterna.

Plus att det blir en liten underdoghandling (heh…) i själva tävlingsmomentet och sådant brukar ju alltid funka ganska bra. Trots att jag har sett filmen många gånger vid det här laget och inte känner vare sig handlers eller hundar det allra minsta kommer jag ändå på mig själv med att heja på paret som jag menar är de solklara vinnarna.

Tydligen är mycket i filmen improviserat och vet man om det upplever jag också att det märks relativt väl, särskilt i intervjusituationerna. Här kanske mr. Colin Nutley skulle behöva ett par tittningar på Best in Show för ett exempel på när improvisering faktiskt funkar och slutresultatet blir genuint roligt.