Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Ethan känner sig annorlunda på insidan men har hittills aldrig haft orken eller modet att bryta sig loss från basketlagshorden på sin high school. Samtidigt är han en rätt ensam kille där bästisen Link (döpt Wesley Lincoln) är den ende han egentligen kan prata med. Ethans pappa Mitchell har försvunnit in i en distanserad dimma efter att Ethans historieforskarmamma Lila dött. Den som ser till att allt rullar på är Ethans farmor.

Men Ethans vardagslunk ställs på ända när Lena Duchannes anländer till Gatlin. Hon är annorlunda, inte minst för att hon är släkt med den kufiske Macon Ravenwood, och blir därför raskt utstött i den obarmhärtiga high school-hierarkin. Men Ethan känner att det är något speciellt med Lena och de två visar sig ha en kontakt som sträcker sig över årtiondena.

Det mest annorlunda med Beautiful Creaturs är kanske att det är Ethan som är berättaren medan det egentligen är Lena som i alla fall i denna första bok är den utvalda. Hon tillhör nämligen en uråldrig släkt där medlemmarna antingen är ljusa eller mörka och det är snart dags för Lenas sextonde födelsedag när hon måste välja vilken väg hon ska gå. Men vilken av dem, om någon, kommer att möjliggöra ett fortsatt liv tillsammans med Ethan?

Som synes är det som sagt inte så mycket annat som skiljer Beautiful Creatures från, säg, The Hunger Games eller The Mortal Instruments. Författarna gör verkligen ingen hemlighet av att de har försökt att återskapa en slags övernaturlig ungdomsversion av southern gothic-genren och det förekommer upprepade hänvisningar till Harper Lees klassiker To Kill a Mockingbird.

Eftersom den amerikanska södern på något sätt kommit att i alla fall i min skalle vara synonymt med bakåtsträvande, historievältrande och förstelnade värderingar funkar det förstås rätt bra att ställa Ethans ungdomsvanliga strävan efter nyheter och fräschör mot den rigida samhällsstrukturen. Han känner sig inte hemma i den konserverande sydstatsmiljön och Lena tillsammans med sin märkliga familj representerar om inte annat något radikalt annorlunda.

Ett annat element som börjar kännas väldigt välbekant är förstås den allt uppslukande kärleken och här ligger författarduon nästan närmast Stephanie Meyer i sin bild av en ungdomskärlek som inte bara i sextonåringarnas hormonstinna kroppar upplevs vara Århundradets Kärleksaffär, utan också bevisligen ÄR det.

Sannolikt främst på grund av sydstatsvinkeln påminns jag desutom om Charlaine Harris vampyrserie som ju utspelas i Louisiana. Harris serie är mer vuxen men jag tror att det främst beror på att hon rör sig inom området sex och white trash som gör att Dead Until Dark känns mer realistisk (i ordets absolut mest vida bemärkelse) jämfört med den idylliserade sagokonfederationsnostalgin som utmärker Gatlin.

Vad gäller själva berättelsen och också språket vet jag däremot inte om jag skulle säga att Dead Until Dark på något sätt är av en bättre kvalitet än Beautiful Creatures. Den senare boken är en helt ok första del i en ungdomsserie som inte plöjer några nya fåror men som å andra sidan styr relativt pang på rödbetan med identitetstvivel, ensamhet och frånvarande föräldrar (Lena själv är givetvis helt föräldralös. Or is she?!).

Annonser