alt. titel: Hyresgästen, The Tenant

Ok, Roman, what’s your deal? Det är farligt att vara ensam, då blir man galen. Det är farligt att bo i lägenhet, då blir man paranoid (och galen – ”They’re all in it together!”). Exakt var hade du egentligen tänkt dig att mänskligheten ska hålla till någonstans? Kanske The Stepford Wives varit något av en myspys-feel good om Roman fått hålla i spakarna, för så mycket mer än det förutsägbara förortslivet tycks inte kvarstå som boendealternativ.

Eller också är det så illa att Roman Polanski helt enkelt inte har något större förtroende för vare sig individer eller kollektiv. Även om The Tenant, baserad på en bok av surrealisten Roland Topor (som också spelade Renfield i Herzogs version av Nosferatu!), ska ha landat i hans knä av en slump är det inte särskilt svårt att se kopplingarna till hans två tidigare filmer, Repulsion och Rosemary’s Baby.

Den polske immigranten M. Trelkovsky har haft världens röta. En perfekt lagomt stor lägenhet har blivit ledig i ett av Paris hyreshus och han är först på bollen till både portvakterska och hyresvärden M. Zy. Enda kruxet är att M. Zy inte vill hyra ut så länge den förra hyresgästen, Simone Choule, befinner sig i livet. Men eftersom hon ligger svårt skadad på sjukhuset efter att ha försökt ta livet av sig genom att kasta sig ut från ett av lägenhetens fönster löser sig den saken snart sig självt.

Men vad händer egentligen i huset? Att den nye hyresgästen får bannor efter att ha haft en liten inflyttningsfest med högljudda kollegor i ett, vad det verkar, oerhört lyhört hus må väl vara hänt. Men snart får han besök av än den ena, än den andra, grannen som antingen återigen vill klaga på hans ljudliga vanor eller baktala någon av de andra grannarna. Är det ens möjligt att bo i detta gråsmutsigt parisiska helveteshål utan att bli galen på kuppen?

När Steffo för ett bra tag sedan jackade upp The Tenant på listan över de bästa franska filmerna och den dessutom är ett sådant där dåligt samvete som gått och gnagt i ett antal år lyckades jag äntligen göra slag i saken. Först en omtitt på Rosemary’s Baby och sedan The Tenant. Nu vore det väl tusan om jag ändå inte skulle fatta grejen med Polanski?!

Men…nej… I likhet med Rosemary’s Baby ser jag förstås en kompetent filmad produkt, om än avsevärt mer deprimerande och naturalistisk, både till berättelse och bilder, än djävulsreproduktionsrullen. Såväl husfasad som trappuppgång och lägenheten i sig är nedslitna och på det hela taget rätt äckliga. I princip alla medmänniskor som vår protagonist (spelad av regissören) stöter på, alternativt jobbar med, är påträngande otrevliga. Å andra sidan framstår han själv knappast som någon upplyftande bekantskap. Inte riktigt killen som alltid intar positionen som festens självklara centrum.

Visst finns det en hel del surrealistiska dialoger, scener och händelser som innehåller ett mått av absurd humor (mestadels kolsvart, VSB: det studsande huvudet) som speglar huvudpersonens tilltagande frustration och paranoia. Till viss del måste erkännas att själva historien är en rätt rolig uppdatering på de klassiska skräck-berättelserna om mer eller mindre hemsökta hyresrum och lägenheter. I sant modern anda ligger på 70-talet faran egentligen inte hos omgivningen, utan i individen. Till skillnad från Rosemary får Polanskis hyresgäst förvisso röra sig minst lika mycket utanför lägenheten som inne i den men det hjälps inte. I slutänden blir hans sammanbrott vare sig roligt, spännande, fascinerande, skrämmande eller tragiskt.

Annonser