Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren.

Som alla film- och TV-serienostalgiker vet är det närmast omöjligt att återupprepa den där känslan när man för första gången såg något som kändes helt nytt eller på annat sätt var fantastiskt och det finns förstås ingen anledning till varför Twin Peaks skulle bete sig annorlunda.

För fasiken vad mycket det var som inte hade hållit för tidens tand. Oväntat mycket måste jag erkänna, jag hade nog trott att TV-serien skulle vara av en annan kvalitet eftersom jag upplever att den under årens lopp fått ta emot nästan lika mycket kärlek som när den sändes för första gången. För min del är det framförallt tre riktigt stora stötestenar som dyker upp i kanalen och hejdar gilla-skeppets framfart.

Brottet mellan historien om vem som mördade Laura Palmer och Windom Earles personliga vendetta mot Agent Cooper blir alldeles för tydlig. Det är som om serien lunkat på i ett par avsnitt efter Leland Palmers död innan den återigen försöker ruska liv i mjölksyretrötta lårmuskler för att ta sig upp för en ny brant. Det är långt ifrån samma spänst och geist i vare sig historien eller berättandet och från gång till annan blir det riktigt segt. Särskilt segmentet där man av outgrundlig anledning bestämde att den absolut tråkigaste personen, James-med-Monchichi-frillan, skulle få en helt egen utveckling, är fullkomligt ointressant.

Den som någon gång stiftat bekantskap med David Lynch vet att det är en man som knappast väjer för märkliga irrgångar i sitt berättande, invecklade vändningar och allmänt surrealistiska inslag. Men någon slags kvalitet eller tanke måste ändå finnas hos mr. Lynch. För när alla de där egentligen oväsentliga bilderna på ugglor, blinkande trafikljus, kaffemuggar och gud vet allt förekommer i de tidigare avsnitten tycker jag oftast att det känns som om de fyller något slags funktion. De hjälper till att skapa en stämning och en fantasieggande helhet. Men när serien kommit till punkten när Lynch och Frost släppt kontrollen börjar de här inslagen kännas allt mer sökta. Känslan av att sirapen som droppar från den sönderslagna tallriken på Double R Diner faktiskt betyder något (även om man inte har en susning om vad) har försvunnit.

Och så skådespeleriet… Jesus H. Corbett, skådespeleriet. Jag hade väl inga jättetydliga minnen av det ska erkännas, men att det fläckvis var så här uselt?! De största syndarna är definitivt Dana “Överspelet” Ashbrook som bad boy-wannabe:n Bobby Briggs och Eric “Mr. Överspänd” Da Re som bad boy for real Leo Johnson. Mädchen Amick gör väl egentligen ingen särskilt undermålig prestation men eftersom hennes rollfigur Shelley hela tiden är obönhörligen dragen till dessa två loser-män stör jag mig på henne.

Hundögde James Marshall och den inledningsvis ständigt gråtande Lara Flynn Boyle som Laura Palmers olycklige pojkvän, respektive bästa kompis, är inte heller direkt dåliga men deras förhållande är helt utan gnista och supertråkigt. Sherilyn Fenn spelar i sin tur över sin femme fatale-wannabe Audrey nästan lika mycket som Dana Ashbrook. På skådespelarminussidan måste nästan också skrivas upp att alla dessa “ungdomar” som ska gå sista året i high school egentligen var mellan 20 och 25 år gamla. De känns lika osannolika som tonåringar som när Nadine Hurley får för sig att hon är 18 igen (och varför beter hon sig i så fall som om hon vore max 10?!)

Så då är det ju tur att det finns en hel del att gotta sig åt också. I skådespelarglömskans djup hittade jag exempelvis Kyle MacLachlans Dale Cooper. En underbar roll och en fantastisk porträttering. Agent Coopers blandning av list, analytisk förmåga, övernaturliga tilltro, nästan naiva nyfikenhet och genomgodhet, kombinerad med MacLachlans obändigt positiva och jovialiska framtoning är en av seriens stora behållningar. Parat med den ultimata mysfabrorn Jack Nance och hans stentuffa hustru, spelad av Piper Laurie. Att Miguel Ferrer alltid gör bra ifrån sig glömmer man däremot inte i första taget. David Duchovnys uppdykande som FBI-agenten Dennis/Denise är emellertid kanske mer roligt är briljant.

En tudelad omtitt alltså. Vissa delar hade som sagt inte alls hållit under de här 25 åren som gått. Samtidigt har mitt 25 år äldre tittar-jag en helt annan uppskattning för den intrikata korsbefruktning av deckare, övernaturligt mysterium och renodlad såpopera som är Twin Peaks. Och dess plats i TV-serie-historien torde väl inget kunna ta ifrån den.

Säsong 1 (avsnitt 1-8)

Säsong 2 (avsnitt 9-30)

Besök för all del gärna också filmbloggaren Absurd Cinema som tar detta med Twin Peaks-spaningar till en heeeelt ny nivå med ingående genomgångar av avsnitt, analyser och stor-pepp inför starten på den nya säsongen.

Annonser