Idle Hands (1999)

Trots dagens datum är denna film inget skämt. Dock en film som skämtar, men det är ju en helt annan sak.

***

(Skräck)komedin Idle Hands berättar en helt osannolik historia. Och då snackar jag absolut inte om att slackertonåringen Antons högra hand blir besatt av djävulen, vilket gör att han mördar folk till höger och vänster utan att han har något minne av det. Eller att djävulen förföljs av en druidisk prästinna som med hjälp av en helig dolk ska skicka tillbaka det mordiska otyget till helvetet. Inte ens det faktum att Antons två slackerkompisar Mick och Pnub (vi får kanske anta att det är ett smeknamn, annars undrar jag vad den grabbens föräldrar hade rökt på när han skulle döpas) blir levande döda efter att ha mördats av Anton (skulle äkta slackers går mot ljuset till tonerna av Enya-musik? “Fuck it, it was, like, really far…”).

Förutom allt detta ber nämligen Idle Hands publiken acceptera att kvarterets snyggaste tjej Molly inte bara med en gång verkar tycka att Anton (som under alla sina slackertonår inte sagt ett ljud till henne) är en trevlig typ utan också mer än gärna paraderar framför honom i ett relativt avklätt skick. När Antons besatta hand tar sig friheter blir hon varken rädd, förnärmad eller förbannad utan givetvis ännu mer attraherad av killen som dittills främst utmärkt sig genom att bo på sina föräldrars vind och tillverka en bong av en astmainhalator. Vilken tjej skulle inte kasta sig över ett sådant kap?!

Idle Hands slank med av bara farten i arbetet med förra årets Halloween-tema eftersom jag hade vaga minnesbilder av dels en rätt rolig film, dels zombies. Som den intelligente läsaren redan räknat ut föll den på kriterium nummer två – Mick och Pnub är förvisso levande döda, men det känns högst tveksamt att kalla dem zombies.

Så hur rolig var den då? Jomen, här kunde jag ändå tycka att Idle Hands är lite av en bortglömd pärla. Under förutsättning att man helt kan bortse från den riktigt unkna beskrivningen av förhållandet mellan Anton och Molly. Visst, det ska vara en komedi om en besatt och mordisk hand men någonstans måste man ändå dra gränsen! Nog för att manuset försöker göra Jessica Albas Molly till lite lagom quirky men det är inte på långt när tillräckligt för att jag ska köpa hennes omedelbara gillande (och fortsatt orimliga hängivenhet) av Devon Sawas sjavige och underlige (besatt hand, remember?) Anton.

Men som sagt, bortsett från det finns det en hel del att skratta åt i filmen och med Ryan Goslings prestation från The Nice Guys i färskt minne börjar jag misstänka jag har en rejäl soft spot för väl utförd fysisk humor. Här bygger det förstås främst på att Devon Sawa, i likhet med mästaren Bruce ”Ash” Campbell, måste kämpa mot sin egen hand som inte bara är mordisk utan hängiven snart nog alla laster som tänkas kan. Dessutom gillar jag Seth Green som spelar Mick, för även om han inte har någon särskild bredd att tala om i sitt skådisregister funkar han alltid som skönt laidback. Det är bara att erkänna, det verkar härligt att hänga med Seth, även när han är stonerslacker.

Om inte annat tycker jag det finns god anledning att välja Idle Hands innan man ger sig kast med alla dessa sentida skräck”komedier” av typen Vampires Suck eller valfri del av Scary Movie-franchisen.