The Portrait of a Lady (1996)

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.