När jag inte var överdrivet positiv över den första Creepshow-filmen, så klassiker den nu än må anses vara, fick jag ett tips från en bloggkollega att för en gångs skull istället sikta in mig på en uppföljare. Hr. Pappa brukar veta vad han pratar om när det gäller den här typen av filmer och därför tog det inte så lång tid innan jag försökte mig på Creepshow 2.
Någonstans i bakhuvudet tror jag att jag nog borde ha sett filmen någon gång men det enda som kändes riktigt välbekant var mittenhistorien och det kommer snart att få sin förklaring.
Den första Creepshow kunde skryta med regi av zombiemästaren George A. Romero och manus av skräckmästaren Stephen King. I uppföljaren har dessa herrar så att säga tagit ett steg bakåt. King har tillhandahållit grundhistorierna medan Romero skrivit manus. Regi kommer från en viss Michael Gornick som bara gjort denna enda långfilm och i övrigt ett antal TV-produktioner (typ Tales From the Darkside).
Och jag måste nog hålla med Pappan, här har vi en uppföljare som till sin helhet är bättre än originalet. Där fanns det fem segment, här har man begränsat sig till att lägga lite mer krut på blott tre och det var ett smart val. De känns på det hela taget mer genomarbetade och solida än originalet.
Filmens mest kända del torde vara mitten, en filmatisering av Kings mästerliga ”The Raft”. Nu har jag kanske ohållbart nostalgiska minnen av novellen (som ingår i samlingen Skeleton Crew) men filmatiseringen når inte upp till den klassen. Av spänning och ångest märks platt intet och ”monstret” ser mest av allt ut som ett antal sönderklippta sopsäckar som flyter på vattenytan. Det kan möjligen också vara beroende på att skådisarna inte riktigt håller Oscarsklass.
Då är både inledningen och avslutningen bättre och det känns inte helt osannolikt att en orsak till det är att de historierna är specialskrivna av King för filmen. De är alltså till skillnad från ”The Raft” inga adaptioner och King/Romero har kanske därmed haft lättare att skapa en dramaturgi som passa filmmediet.
I inledningen, ”Old Chief Wood’nhead”, får vi dessutom se veteranen George Kennedy som sällan gör bort en roll. Här spelar han en åldrande affärsinnehavare i en ödslig liten stad där en gruvlig hämnd hemsöker tre rånare. Avslutningen ”The Hitch-hiker” bjuder i sin tur på Lois Chiles vilken åtminstone en del av läsarna sannolikt skulle känna igen som Dr. Holly Goodhead.
I båda dessa segment tycker jag att filmen lyckas skapa något som åtminstone närmar sig en skräckstämning även om det bara är att böja sig och erkänna Tom Savinis effekter från originalet som överlägsna de i uppföljaren.
Rörliga bilder och tryckta ord 
The Raft är det enda segmentet jag kommer ihåg! Och antagligen ville se! 🙂 (efter att ha läst novellen förstås)
Jäklar vad tid det gick åt innan jag och brorsan förra sommarn kom på VAR vi hade sett The Raft första gången! (Närmare bestämt en hel bilresa från Stockholm till Norrköping) 🙂
Och var hade ni sett den? Nådde ni konsensus? 🙂
Japp, med lite hjälp av the internetz och google kom vi till slut på att det var ju i just Creepshow 2 stycket fanns! 😉
Aha, jag trodde att diskussionen gällde var ni hade sett filmen rent fysiskt 😀
Trevligt att du tog till dig tipset om den här 🙂 The Raft minns man helt klart lättast, minns att det var ganska läskigt när man såg den som yngre. Idag är första delen favoriten, mycket pga George Kennedy som du har så rätt om sällan gör något fel.
Damn min okorrekta grammatik! 😉
(och ordval…)
@Pappan: Jag kan absolut hålla med om den skiftningen
@Steffo: Inkorrekt? 😉
Jodå denna är inte helt fel även om jag gillar ettan bättre – den känns lite mer uppfriskande 🙂
@Filmitch: Fräschare på vilket sätt? Ettan är ju rätt sorglös vilket känns kul, annars upplever jag dem som rätt lika.
Det är väl just detta sorglösa och humorn – filmen känns lite lättsammare
@Filmitch: Men då tror jag nog att jag gillade själva ramhistorien lite mer i tvåan.