Jane Eyre (1970)

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Trots att Janes bästa vän Helen snart avlider tack vare sina svaga lungor blir Jane kvar tio år vid Lowood. Men så snart hon kan söker hon sig därifrån och hamnar då på Thornfield Hall som guvernant till lilla Adele. Och vid Thornfield finns också husets herre, den vresige Mr. Rochester. Jane har inga problem att se bortom den där vresigheten och upptäcka en man väl värd att älskas.

Tja, vi vet väl alla vid det här laget vad som händer sedan? Frieri, avbrutet bröllop, galen fru, flykt, ytterligare ett frieri och sedan ljuv samstämmighet mellan Jane och Mr. Rochester när han är tillbörligen kväst och den galna Bertha på tryggt avstånd i graven.

I denna TV-version blir jag återigen påmind om hur vansinnigt ofta folk far fram och tillbaka med häst och vagn i den här typen av kostymdramer. Är det bara så att man tänker mer på det för att den skiljer sig från “vanligt” bilåkande eller är det ett berättargrepp som används i högre utsträckning i periodfilmer? Oklart, kan man önska sig en avhandling om ämnet?

Alltnog, även i detta fall står det ett respektabelt team bakom produktionen. Regissören Delbert Mann hade redan 1955 vunnit en Oscar för filmen Marty och musiken är faktiskt skriven av ingen mindre än John Williams som först 1974 började sitt långvariga samarbete med Steven Spielberg i och med The Sugarland Express.

Dagens huvudpersoner porträtteras av veteranen George C. Scott och den något mer okända Susannah York. De skulle dock komma att (nästan) mötas igen 14 år senare i A Christmas Carol där Scott spelade Ebeneezer Scrooge och York Mrs. Cratchit.

Till en början blir det knepigt, utseendemässigt känns det som om Scott snarare borde vara Yorks far än hennes kärleksintresse. En åldersskillnad som i och för sig är mer i linje med någon slags 1800-tals-realism (för att inte tala om att Charlotte matchade Mr. Rochesters dryga 40 år med Janes 19) men som inte gör mycket för att skapa en gnista mellan Jane och Mr. Rochester. Såvida man nu inte känner gnistor från incest-vibbar. En snabb koll avslöjar att det faktiskt “bara” skiljer 12 år dem emellan (vilket med särskilt 1800-tals mått mätt får anses som föga remarkabelt) men skadan är redan skedd.

Kanske kan det också vara så att ingen av dem är särskilt investerad i att vara den andres allt uppslukande älskade? Allt eftersom filmen framskrider blir det nämligen allt tydligare att här har vi en ensamble som inte agerar mot varandra så mycket som de läser sina repliker rakt upp och ned. Mr. Rochesters lilla monolog inför sin galna hustru är egentligen ganska fin men ger noll återklang hos mig tack vare Scotts förhållandevis nollställda leverans. Och då hjälps det inte att han sedan i ett ögonblick av ruelse med all lungkraft han kan åstadkomma skriker förtvivlat efter “Janeaaaaa”, när hon redan lämnat Thornfield Hall.

Utöver att vara en fullt funktionsduglig adaption och kostymdrama vet jag tyvärr inte om jag tar med mig så mycket mer från just den här versionen av Charlotte Brontës roman än ett tydligt fokus på scenen där Jane avböjer det generösa erbjudandet att leva som Mr. Rochesters älskarinna så länge hans fru fortfarande är i livet. En påverkan från det sena 60-talets women’s lib-rörelse, kanske?