alt. titel: Svindlande höjder
Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.
Dagens Wuthering Heights har helt gjort sig av med någon slags ramhistoria. Istället inleds den med Heathcliff som på avstånd och mot en gråmulen himmel ser ned på Cathys begravning. Sedan kastas vi med hjälp av Nellie Deans berättarröst rakt in i den där ödesdigra dagen när Mr. Earnshaw kom hem med en föräldralös pojke som en syskon-present till sina två egna barn.
Men redan här märks det att detta är en film som inte har några större problem att hotta upp klassikerna en smula (den ÄR ju ändå producerad av den välkände B-filmsproducenten Samuel Z. Arkoff). Mr. Earnshaw är här utrustad med en hustru som inte skräder orden vid åsynen av vad hon förmodar är sin äkta makes oäkta barn. Hon uppmuntrar sonen Hindley att inte bara hata sin adoptivbror, utan förmanar honom också att se till så att han inte blir lurad på sitt fadersarv.
Efter faderns död ser Hindley till att hålla både Heathcliff och systern Cathy kort men säg den lycka som varar för evigt? Den vildvuxna Cathy får sig lite välbehövlig polityr hos grannarna Lintons men samtidigt dör Hindleys älskade hustru i barnsäng. Detta blir början på ett alkoholdränkt slut, en resa som påskyndas av det faktum att Heathcliff gör tappra försök att ruinera sin styvbror.
Om versionen anno 1939 var Cathys historia har manusförfattare Patrick Tilley och regissör Richard Fuest här som synes valt att särskilt lyfta fram Hindleys tragiska resa. Och precis som i den tidigare filmen blir det också denna rollfigur, här i Julian Glovers hyfsat välkända skepnad, som skapar något slags intresse och engagemang.
Heathcliff spelas av en dryga tjugoårig Timothy Dalton i sin näst första roll någonsin och jag måste tyvärr erkänna att jag inte alls finner honom övertygande. Snarare ser han hela tiden närmast parodiskt lång och smal ut. Han fixar inte alls det där vansinnesraseriet som är rollens själva signum. Däremot är han duktig på att huka sig inför Hindleys utskällningar.
Cathy spelas av den för mig helt okända Anna Calder-Marshall. Jag vet inte om det bara är filmens utseende men både hon och Judy Cornwall som spelar Nellie ger mig klara Hammer-vibbar så fort de är i bild. Nu är ju detta ingen skräckfilm, däremot skulle man kanske kunna hävda en viss koppling genom att Wuthering Heights anno 1970 innehåller ett par problematiska scener med avseende på det förment romantiska i sexualiserat våld. Bara det att Heathcliff inte ska vara vare sig vampyr eller en galen vetenskapsman utan en slags romantisk hjälte.
Denna Wuthering Heights känns trovärdig vad gäller både miljöer och kostymer, det är leriga gårdsplaner och de extravaganta klänningarna lyser med sin frånvaro. Men vad hjälper det när filmen och skådisarna inte lyckas gjuta särskilt mycket liv i sina personer?
Rörliga bilder och tryckta ord 