The Tenant of Wildfell Hall (1848)

Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.

***

Gilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.

En sådan skillnad då mot Mrs Graham, en vuxen kvinna med bestämda åsikter och som inte är rädd för att dra omgivningens ovilja på sig genom att stå för dem. Hon uppfostrar också sonen Arthur på ett sätt som det lilla bysamhället finner märkligt, men det är inget som rör henne i ryggen. Hon är av den bestämda åsikten att både pojkar och flickor bör uppleva världen för att kunna ”refuse the evil and choose the good”.

Men Mrs Graham är samtidigt tystlåten om mycket, bland annat mannen som är unge Arthurs fader, vilket förstås göder de lokala ryktena om hennes moral. Till och med Gilbert börjar tvivla på sitt hjärtas kär när han misstänker att hon har en romans med sin hyresvärd, den eftertraktade ungkarlen Mr. Lawrence.

Anne är den tredje Brontë-systern som gav sig på författarbanan. Innan The Tenant… hade hon skrivit Agnes Grey, en skrämmande berättelse om en guvernants hårda liv. Här har hon rört sig till ett helt annat område men samtidigt ett som känns välbekant för alla systrarna – kärleken.

Dels har vi berättaren Gilberts känslor för Mrs Graham och innan dess Eliza Millward. I relationen med Mrs Graham kan man nästan säga att hon och Gilbert påminner en smula om Jane Eyre och Mr Rochester. Hon gör honom arg och irriterad med sin tillknäppthet och åsikter om vad flickor kan och bör få göra och uppleva.

Dels har vi den andra berättaren, Mrs Graham och hennes relation till maken Mr Huntingdon Genom hennes dagböcker möter vi en charmig och spirituell man som tjusar en ung och oerfaren flicka. Hennes oskyldiga sinne förmår inte se att han också är bortskämd och lättjefull (och därmed i vissa avseenden påminner en hel del om eleverna som hennes föregångare Agnes Grey måste handskas med, nu vuxen). Att han dessutom har vissa spritproblem dröjer det ett tag in i ett hopplöst och olyckligt äktenskap innan hon märker av.

Själva inledningen av The Tenant…, när vi får träffa Gilberts mamma och syskon, påminner mer om Jane Austens lite tokroliga och lättsinniga beskrivningar om en familj med fel och brister men som ändå älskar varandra. Men allt eftersom berättelsen om Mrs Grahams olyckliga förhållande till Mr Hutingdon utvecklas blir det hela mer realistiskt och mer dramatiskt. På det hela taget skulle jag nog säga att Anne är den mest realistiska av systrarna, särskilt när det kommer till kärlek. Jämförelsevis tillät sig både Charlotte och Emily relativt romantiska framställningar av kärlek och dess stormiga dyningar. De två är fast planterade i fjortiskärlekens omvälvande himmel och helvete medan Anne har utblicken hos en mer erfaren person som vet att kärlek kan vara både svår och ljuv men att världen sällan går under i dess kölvatten.

The Tenant… ska tydligen ha kallats en av världens första feministiska romaner och det har spekulerats i huruvida Anne kan ha varit inspirerad av Mary Wollstonecraft. För min del var det förstås genus-biten som gjorde boken mest intressant. I särskilt dagboksskildringarna framträder ett manssläkte som ständigt är på jakt efter underhållning och förnöjelse och som, när de inte får som de vill, skyller på kvinnorna i sin omgivning. Att Mr Huntingdon måste åka till London med jämna mellanrum är givetvis hans gnatiga frus fel. Detsamma gäller hans dragning till flaskan och andra kvinnor. Att Mr Hargrave känner ett behov av att uppvakta Mrs Huntingdon är förstås fel, men hur ska han kunna hjälpa det när hon är så rasande grann?!

Det som gör Anne roligare än exempelvis Charlotte är att hon inte låter sin hjältinna ta all denna skit och dra på sig offerkoftan för att försöka göra om de omöjliga männen. När det blir uppenbart att det inte längre finns något att hämta i relationen med maken drar hon sonika därifrån, en handling som innan 1870 de facto gjorde henne till en brottsling. Innan ”Married Women’s Property Act” ansågs nämligen inte gifta kvinnor som egna juridiska aktörer, allt de ägde och gjorde tillhörde deras respektive makar. Till och med efter hans död…

The Tenant… var en spännande ny bekantskap men mest på en idéhistorisk nivå måste erkännas.

Librivox: Helt ok, men inte exceptionellt inläst vad gäller vare sig ljud eller tal.