resident-evil-apocalypseNär vi lämnade Alice i Resident Evil visste vi till att börja med inte att hon var Alice eftersom ingen hade använt hennes namn i första filmen. Nå, nu undviks det lilla misstaget genom att hon levererar en snabb recap: anställd av Det Onda Företaget, vill ställa saker och ting tillrätta genom att spela förrädare men saker och ting går åt helvete nere i the Hive.

Medan Alice för tillfället ligger utslagen passar saker och ting på att gå åt helvete i Racoon City också eftersom den första regeln för zombiesmitta är: du kan aldrig kontrollera zombiesmitta (gissa vad andra regeln för zombiesmitta är?). Resultat: staden med alla dess invånare förseglas från omvärlden och snart är mängden ickesmittade människor lätträknade. På sant Escape From New York-manér är en av dessa (förhoppningsvis) Angela Ashford vars forskarpappa är av tillräcklig betydelse för Umbrella för att han ska kunna vägra evakuering och försöka rädda sin dotter.

När han väl hackat sig in i datorsystemet (vilket knappast tycks kräva ett geni av Ashfords kaliber, det är bara att skriva in ett kommando typ ”Ashford hack lvl6” så är saken biff) övertar han till viss det den roll som Red Queen spelade i originalet. Genom stadens många övervakningskameror lyckas han nämligen hitta några typer som skulle kunna rädda hans älskade dotter.

Dels har vi soldaterna som råkade bli fast när de mot alla order försökte rädda en stackars zombieflyende kvinna (note to self: otack är världens lön). Dels har vi ett lite mer brokigt gäng som består av en svart comic relief-kille, en asiatisk TV-reporter som hoppas att hennes inspelningar ska sätta hennes namn på den journalistiska världskartan, en svart polis och hans partner Jill Valentine samt den oförlikneliga Alice.

Uppdraget den här gången är alltså att rädda Angela Ashford. Men vänta nu, vad hände med Kampen Mot Klockan? Bara lugn, eftersom Umbrella är en organisation som inte är rädda för att kasta förlorade projekt överbord kommer Racoon City givetvis att få en nukleär påhälsning inom ett lämpligt antal timmar.

Med Resident Evil: Apocalypse i backspegeln inser jag att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den. Till att börja med kan konstateras att det är en radikalt annorlunda film jämfört med originalet. Inte så mycket till innehåll, men till fokus och stämning. Monstret som utgör det största hotet är egentligen inte vare sig zombies eller mer avancerade mutationer (trots rödtintad monster-o-vision) utan Umbrella självt. De skiter inte bara i Racoon Citys befolkning utan ser också katastrofen som en möjlighet att fortsätta sitt experimenterande. Vid sidan av myllrande zombiehorder som likt en gräshoppssvärm uppslukar allt som kommer i dess väg kan Jill Valentine ändå försäkra Angela Ashford: ”they’re slow, we can run around them”.

Där originalet faktiskt var både spännande och lite läskigt på sina ställen är Apocalypse avgjort mer lättsamt. Dels har vi blotta uppenbarelsen av Milla Jovovichs Alice och Sienna Guillorys Valentine, två bad ass-brudar som i tajta outfits, ivriga avtryckarfingrar och med en förmåga att knäcka fler nackar än en kycklingfabrik på högvarv påminner mer om serietidningssuperhjältar än något annat.

Dels har vi som sagt comic relief-killen, men även andra inblandade får chans att kläcka lite putslustiga oneliners av typen ”We’re expendeble assets. And we’ve just been expendended.”

Och till slut har vi ett par helt hysteriska actionscener där Alice bland annat får krasha med en MC rakt in genom ett kyrkfönster utan att det blir helt klart var hon hittade en ramp hög nog att lyfta henne och motorcykeln en sisådär tio meter upp i luften. Lite måste jag ändå beundra den hjärna som lyckades komma på att hon i ett annat läge skulle flippa iväg en glödande cigarett samtidigt som två zombiejyckar kastar sig ut genom ett par glasdörrar från ett gasfyllt kök varvid cigaretten kan singla in och orsaka en magnifik explosion.

Allt det här skapar en dumrolig och totalt orealistisk larger-than-life-superhjälte-stämning som ibland ändå kan vara rätt underhållande. Problemet är att den utgör kanske hälften av filmen som till andra hälften vill försöka få tittarna att bry sig om hur hänsynslöst känslokalla Umbrella är med sitt experimenterande. Gissa hur mycket jag brydde mig?

star_full 2star_full 2

Annonser