jackieDon’t let it be forgot/that once there was a spot/for one brief shining moment that was known as Camelot

Biografifilm är en utskälld genre, ibland med rätta. Det är ofta alldeles för lätt att hänga upp en generisk eller oengagerande historia blott och bart på det faktum att huvudpersonen är känd på något sätt. Produktionsbolaget räknar kallt med att publiken kommer att flockas för att få en chans att ”lära känna” det till synes otillgängliga, oberörbara, ouppnåeliga.

Generisk kan man knappast skylla Jackie för att vara. Däremot vete tusan med allt det där andra. Oengagerande? Check. Nyfikenhetstittning för att se vem Jacqueline Lee Kennedy Onassis (neé Bouvier) “egentligen” var? Check. Resulterande kunskap om vem Jacqueline Lee Kennedy Onassis (neé Bouvier) “egentligen” var? Nil, nada, noll och zilch.

Kort efter president Kennedys död kallar den sörjande änkan på politiske journalisten Theodore H. White. Vill hon att han ska skriva hennes livs historia? Ska vi som tittare få vara med om allt saftigt skvaller som ska ha hänt sedan ”Jackie” föddes 1929? Något om collegeåren på Vassar? Tiden vid Sorbonne? Det faktum att hon efter en endaste dags jobb på Vogue slutade eftersom det var frågan hur det skulle påverka hennes ”marriage prospects”? Kanske lite själslig utfläkning över de två döda barnen? En stjärnögt romantisk hågkomst hur det var när hon och John Kennedy möttes på den där middagen 1952?

Nope. No such juicy tidbits for you, Jackie viewers! Säger i alla fall manusförfattaren Noah Oppenheim samt både regissör Pablo Larraín och huvudrollsinnehavaren Natalie Portman. Som synes saknas det knappast intressanta detaljer att lyfta fram men vad filmen levererar är ett mestadels minimalistiskt tidsspann, från den ödesdigra novemberdagen i Dallas 1963 till ett par veckor senare när två barn återbegravs bredvid sin nu döde far.

Intervjun med Jackie, så nära inpå den traumatiserande upplevelse som det bör ha varit att sitta med sin döde makes huvud i knät och försöka hålla ihop hans huvudsvål med handskar som en gång var vita, hade kunnat bli en bra utgångspunkt för en intressant film med utrymme för båda flashbacks och flashforwards. Men nu håller sig Oppenheim väl tajt till det perspektiv som intervjun intog, vilket tycks ha varit inget mindre än en propagandaskrift från en nybliven änka om hennes makes förträfflighet. Det var inte bara det faktum att presidenten hade en soft spot för musikalen med samma namn som gjorde att Jackie åkallade Camelot.

Hon tycks ha varit fullt övertygad om att med henne som Gienevere och Jack som Arthur förvandlades Vita huset till ett skinande sagoslott, en symbol för allt som var gott och sant och vackert. Filmen ger oss tittare inte särskilt mycket mer kött på benen än att vi här har en kvinna som var den store president Kennedys första dam. I princip allt som diskuteras och visas hänger ihop med Jack själv eller presidentskapet. Säkerligen en terapeutisk gärning för Jackie själv men inte så vansinnigt spännande för oss som tittar.

Scoret av brittiska singersongwritern Micachu är påträngande, stråktungt och kletar ned allt likt utsmetad hjärnsubstans från en sönderskjuten skalle. Det är allt för många och långa tagningar på hur Natalie Portman går omkring som en uttryckslös mannekäng i Vita husets olika rum, iförd antingen den nerblodande rosa dräkten hon hade i Dallas, luftiga tyllnattlinnen eller ett varierat utbud av chica klänningar. Det är lika många och allt för långa vyer över främst ett vinterruskigt östkust-USA. De är helt ok visuellt, men ska jag vara ärlig föredrog jag de mättade utblickarna på ett gyllene Florida från Live By Night som fortfarande lurkade i bakhuvudet.

Natalie Portman gör kanske en fantastisk insats, om inte annat bör hon ha arbetat hårt för att sätta Jackies märkliga intonation eller dialekt. Men vad gör det när hennes film är så gruvligt trist att änglarna gråter blod? Nej, ge mig då hellre en supergenerisk biopic om Linda Lovelace (fun fact: Peter Saarsgard råkar vara med i bägge filmerna).

star_full 2

sthlm-filmdagar-2017_100

Vi var inte så många filmspanare som såg Jackie i Stockholm, men jag råkar veta att även Simon från Filmnight har hunnit skriva om dagens biopic. Fiffi pratar också om Jackie i senaste avsnittet av Snacka om film-podden
Movies-Noir
Absurd Cinema
Fiffis filmtajm (inlägg postas på lördag)

 

Annonser