the-godfather-1969The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?

Puzos historia pryder sin plats rätt väl bland manly men-författare som Tom Clancy, Wilbur Smith eller Clive Cussler. Vill man vara snäll skulle man kunna tänka sig att Puzo är väldigt duktig på att föra fram sina bokpersoners åsikter och känslor, vill man vara o-snäll är det inte särskilt svårt att brännmärka honom som en mansgrisig chauvinist av värsta sorten.

Men precis som med Wilbur Smith kan jag inte låta bli att tjusas av den här typen av svepande släktkrönika som är förankrad i någon slags historisk kontext (sann eller inte går förstås att diskutera). Trots att jag har läst den flera gånger om fångas jag direkt av historien om familjen Corleone. Fadern Vito i spetsen och tätt följd av sönerna Sonny, Fredo och Michael. Uppstartsscenen på dottern Connies bröllop där Michael ger både den uramerikanska fästmön Kay och oss läsare en snabbintroduktion till den sicilianska maffiavärlden är lysande – livskraftig, mustig, fascinerande och samtidigt en psykologisk snabbskiss av de viktigaste deltagarna.

I mina öron (jag lyssnade på mästerverket den här gången) håller Puzos bok fortfarande toppklass. Vito Corleone är fortfarande en mästerstrateg, endast överskuggad av Michael, och Sonny Corleone är fortfarande en horbock. Förhandlingarna och överenskommelserna inom maffiavärlden är fortfarande fascinerande och hästhuvudscenen är fortfarande vidrig.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

the-sicilianThe Sicilian (1984)
Få är främmande för att casha in lite extra på redan gjort arbete. Mario Puzo är i alla fall inte en av dem. The Sicilian utropas som en prequel (sort of) till The Godfather där läsaren får möta Michael Corleone innan han lämnade Sicilien för gott 1950. Men Michael och namnet Corleone är inte så mycket mer än en fet daggmask som ska få oss på kroken, för Puzo använder sedan Michaels närvaro främst som ett ramverk för att egentligen kunna berätta historien om den sicilianske banditen Salvatore Giuliano.

Giuliano var en verklig person och Puzo har här alltså i ännu högre grad än i The Godfather valt att berätta en BOATS som samtidigt ska spegla både den sicilianska kulturen samt den politiska utvecklingen på ön och i Italien under andra halvan av 40-talet. Banditen ska tydligen ha utnämnts till en modern Robin Hood och samtidigt den förste ”folkets bandit” som (frivilligt eller ej) drogs med i en massmedial hysteri runt sin person och sina dåd.

Eftersom Giuliano tydligen var bra på att sprida pengar omkring sig till Siciliens fattiga bönder och samtidigt både ung, tjusig och med en viss artistisk flair i sina dåd (som främst riktade sig mot den impopulära polisen och rika personer) är det inte så konstigt att han nådde en oerhörd popularitet. Trots att Puzos beskrivning av banditen i mångt och mycket är en copy-paste av Michael Corleone själv är det just denna popularitet och kompromisslöshet som Michael i slutänden ändå får beundra i betydligt högre grad än hans pragmatiske fader Vito.

The Sicilian är en helt ok dramatiserad historiebok men en vars berättelse och diagnos på det sicilianska kynnet man sannolikt ska ta med en rejäl skopa salt. Puzo är förstås i första hand intresserad av att skriva en bra historia, inte resonera runt historie- eller biografivetenskapliga spetsfundigheter. Men Giuliano kommer aldrig att intressera mig lika mycket som en intrikata väven runt familjen Corleone. Om det sedan beror på att det skiljer 25 år mellan böckerna, att Puzo förändrats som författare eller att persongalleriet runt Giuliano inte är tillräckligt mångfacetterat är svårt att svara på.

star_full 2star_full 2star_half_full

the-last-donThe Last Don (1996)
Jag hängde mig kvar hos Mario Puzo ett tag till i tron att The Last Don också skulle ha The Godfather-kopplingar. Det hade den förvisso men inte mer än att maffian håller till i kulisserna och drar i diverse trådar genom den mäktiga familjen som leds av Don Domenico Clericuzio. En familj som fått all sin makt genom det skoningslösa utplånandet av den rivaliserande Santadio-familjen, ett dåd som ska komma att hemsöka dem långt senare

Huvuddelen av historien följer istället syskonen Cross och Claudia De Lena, den ene vid lyxcasinot Xanadu i Las Vegas och den andra som manusförfattare i Hollywood. Sedan publiceringen av boken The Godfather nästan 30 år tidigare hade Puzo fått vara med och inte bara skriva manus på sina egna böcker utan också bland annat till de två första Superman-filmerna. Det verkar ha varit djupt traumatiserande erfarenheter.

Jämfört med Hollywood framstår maffian som rena förskoleverksamheten (men vem vet i och för sig vad som pågår på sovtimmen?). Skönhetsfixerad, halvprostituerad och rygghuggande är det en galet lockande Venusfälla för alla stjärnögda wannabes. Särskilt hårt är klimatet för manusförfattare. Eller vad sägs om den stackare som bokstavligt talat drivs till självmord av den hjärtlösa industrin?

Ja, det känns inte som någon större hemlighet att Puzo här beskriver sina egna erfarenheter och, my god, är karln bitter?! Å andra sidan skulle kanske denna självbiografiska ton vara den lockelse som finns med boken, för någon högststående litteratur är det svårt att kalla den. Puzo har jackat ned ambitionsnivån ytterligare ett par snäpp jämfört med The Sicilian och framstår nu mest som fullkomligt fixerad vid yttre skönhet och ytligt beskrivna kärlekshistorier. Fast helst av allt beskriver han förstås relationer som inte har det minsta med kärlek utan bara snöd vinning att göra. Det är ju trots allt Hollywood han snackar om.

star_full 2star_half_full

Annonser