the-tenant-of-wildfell-hallVille man göra det enkelt för sig skulle det bara vara att spela in en ny version av Inte utan min dotter där alla är iklädda krinoliner istället för slöjor. Häpp, Anne Brontës The Tenant of Wildfell Hall!

Men BBC har större ambitioner än så (de ÄR ju trots allt the fucking BBC…) och 1996 spelade man in en tre avsnitt lång miniserie. Denna serie tar föga förvånande fasta på den redan icke föraktligt tydliga feministvinkeln när den ska berätta historien om hur den stackars Helen försöker överleva sin brutale make Arthur Huntingdon.

Tack vare rädslan att maken ska hitta Helen och sonen Arthur där de gömmer sig på Wildfell Hall står Helen ut med det mesta – grannskapets misstänksamhet inför varför hon egentligen lever ensam och föraktet för hennes uppfostringsmetoder. Men när till och med den uppvaktande Gilbert Markham börjar undra om det inte ligger något rävspel bakom alla ryktena ser sig Helen tvungen att ge honom (och oss tittare) hela historien.

Manuset är en bearbetning från den litterära förlagan av historikern David Nokes och en viss Mike Barker står för regin. Han har mest arbetat med TV men också gjort en annan kostymfilm – To Kill A King. Möjligen är det kombinationen av dessa herrars noggrannhet som gör att The Tenant… känns som ett gediget kostymdrama men samtidigt aldrig blir så mycket mer än ett kostymdrama. Kanske för att jag redan känner till historien har jag svårt att engagera mig i någon av rollfigurerna och det hela känns…inte direkt stelt men heller inte så trovärdigt eller naturligt.

Både miljöer (utom- så väl som inomhus) och kostymer är välgjorda. Däremot vet jag inte riktigt om jag hänger med på bildvalen som ibland stoppar upp tempot allt för mycket med långa naturtagningar (kanske var man ute efter Andrea Arnolds drömska stämning? I så fall funkar det inte) eller hästdragna vagnar i full karriär. Extra förtjust verkar man vara i roterande kameraåkningar, ett grepp inte ens funkar särskilt bra första gången det används och som snabbt blir uttjatat.

På det hela taget är rollprestationerna lika gedigna och icke upphetsande som miljöer och kostymer. Mest prominenta är förstås Juliette Binoce-lookaliken Tara Fitzgerald som Helen (nu sannolikt mest känd som Selyse Florent i Game of Thrones), Toby Stephens som Gilbert Markham (syntes för inte så länge sedan i 13 Hours) och Rupert Graves (aka Inspector Lestrade i Sherlock) som den kvinno- och barnmisshandlande Arthur.

Jag kan tycka att manuset som sagt ändå gör ett rätt bra jobb med att ta tillvara bokens tydligt feministiska budskap och förstärka det lagom mycket. Däremot har Nokes lagt till en liten twist i slutet som känns oerhört krystad och inte alls är så oväntad som han verkar ha trott att den skulle vara.

På det hela taget en respektabel adaption, särskilt nyttig för den som vill ta till sig en oväntat modern historia men som inte orkar läsa boken.

star_full 2star_full 2star_half_full

Jag kunde kanske inte avsluta Brontë-bonanzan i samma höga ton som den inleddes, men det är ju inte alls säkert att Jojjenito håller med mig. Varför inte se efter själva?

Advertisements