Jane Eyre (2011)

Trots mångkulturella inslag som en amerikansk regissör, brasiliansk fotograf, brittisk manusförfattare och italiensk kompositör är det ändå ingen större tvekan om att Cary Fukunagas Jane Eyre från 2011 är en äkta brittisk klassikeradaption.

Lika lite som Andrea Arnold har han kunnat stå emot Yorkshires märkligt gotiska landskap och jag inbillar mig att det märks att Fukunaga själv har jobbat med foto om än mest i kortfilmssammanhang. Förutom Arnolds Wuthering Heights blir jag också påmind om Joe Wrights Pride and Prejudice.

Där Austen-versionen arbetade mycket med horisontella utsnitt har Fukunaga och fotografen Adriano Goldman emellertid siktat på rymd i sin Brontë. Det ödsliga landskapet med sin regntunga himmel synes nästan vilja krossa den unga kvinnan som stapplar fram över heden. I det påminner Fukunaga och Arnolds Brontë om varandra.

Men medan Arnold använde naturlandskapen för att skapa en avgjort drömsk stämning, i skarp kontrast till de mänskliga boningarnas torftighetsrealism, lägger sig Fukunaga någonstans mitt emellan. Både landskap och inomhusmiljöer andas den slags psuedoverklighet som man nästan bara finner i historier som utspelas ”för länge sedan”. Det är på riktigt men blir ändå till en saga.

En saga som vid det här laget borde vara välbekant för det ärade publikum. Jane Eyre kommer som guvernant till Thornfield Hall där den hetlevrade Edward Fairfax Rochester regerar. Han blir lika fascinerad av den unga kvinnan som inte är rädd för att säga sin mening som hon blir av…tja, lite oklart där måste man väl medge i just den här versionen. Men vi vana Jane Eyre-konsumenter vet förstås att hon är en sucker för så väl mansprojekt (hon vill hela hans plågade själ) som det faktum att han litar på hennes stadga (snarare än den koketta Blanche Ingram) när det blåser galna hustruvindar.

Manusförfattaren Moira Buffini har valt att berätta en sönderbruten historia och eftersom de första tillbakablickarna kommer när Jane ligger febersjuk hos syskonen Rivers tycker jag att det är ett smart sätt att starta upp det hela om man nu inte vill ta det kronologiskt. De genvägar och omflyttningar som gjorts av vissa historieelement tycker jag också funkar bra, exempelvis får Richard Mason anlända förhållandevis tidigt. Och Janes tal om hur hon drömmer om att upptäcka världen på samma villkor som en man blir nästan ännu bättre när det kontras av Mrs. Fairfax pragmatism: ”Well, fresh air and excercise, that will cure almost anything…”

Jane Eyre kommer inte i närheten av hyperrealismen i Wuthering Heights, här är det aldrig någon tvekan om att det vi ser är en kostymfilm, en tillbakablick på något som har varit. Med det sagt är det en mycket bra kostymfilm och en hel del av det ligger förstås i skådespelarprestationerna.

Mia Wasikowska är för en gångs skull inte bara mellanmjölk och Jane ska ju faktiskt vara en ganska kontrollerad person. Man kan fråga sig om det var den här rollen som fick Guillermo del Toro att ha henne i åtanke för Crimson Peak.

Michael Fassbender blir en förhållandevis ung och sannolikt den avgjort snyggaste av de olika Rochesters. Kan det vara därför jag nästan hurrar högt när jag äntligen (Äntligen!) får aningen av en gnista mellan Jane och hennes manly man? Handlar den gnistan enbart om utseende och ålder? I vilket fall som helst tycker jag nog att Fassbender visar att han är mer än bara är ett snyggt ansikte och en vältrimmad ryttarkropp med en fin prestation.

Birollerna är givetvis lika välbesatta som kostymerna är genomarbetade och inomhusbelysningen trovärdig (vi är långt ifrån stearinljuset-som-lyser-upp-ett-helt-rum). Judi Dench är en lätt pladdrig Mrs. Fairfax, en roll som hon antagligen skulle kunna spela sovandes. Jamie Bell är, om inte en särskilt hård St. John Rivers, så åtminstone stram så det räcker. Hans systrar Diana och Mary spelas av Holliday Grainger och Tamzin Merchant, två rollfigurer som jag gärna hade sett mer av – deras samspel med sin bror och Jane ligger mycket nära det jag tyckte mig se i boken. Att låta den otrevlige barnhemsföreståndaren Mr. Brocklehurst spelas av Simon McBurney är förstås ett inspirerat val (även om man i det sammanhanget kan konstatera att ingen av filmversionerna väljer att berätta hur Jane så småningom kommer att trivas riktigt bra på Lowood).

Jane Eyre må vara ett kostymdrama jämfört med Wuthering Heights men det är ett kostymdrama med schvung och driv i berättandet. Filmen har dessutom en ambition att göra något mer än bara berätta sin historia rakt upp och ned och det tycker jag att den lyckas med.

Detta var andra filmen ut den gemensamma Brontë-trojkan, minns du vad vi lovade som nummer tre? Annars är det bara att vänta till imorgon dag för att få svar. Men vad tyckte då kollegan Jojjenito om Fukunagas kostymdrama istället för Arnolds dimmiga hedar. Only one way to find out!