wuthering-heights-2011Bara för att en film är en uppföljare eller adaption behöver det inte innebära att den är lika med säkra pengar på banken. Jag kan tänka mig att det ibland nästan kan vara större risk att en sådan film mäter ut sig en plats i development hell eftersom det finns vissa förväntningar på den.

Som det här med klassiker till exempel. Wuthering Heights är en berättelse som både tillhör en av den engelskspråkiga litteraturens absoluta guldkalvar och som också blivit filmad ett flertal gånger innan 2000-talet. Där åtminstone en av adaptionerna, den från ’39 med Larry Olivier, tycks ses som en filmhistorisk klassiker så till den milda grad att studion såg titeln ”Wuthering Heights” som sin egendom.

När det var dags för 00-talet att få sin Wuthering Heights (sedan 50-talet har det kommit minst en version om året) snackades det först om Natalie Portman som Cathy. Sedan kom regissör #1 med förslagen Michael Fassbender och Abbie Cornish. Gillades inte. Regissör #2 föreslog Ed Westwick (who?) och Gemma Arterton.

Men när filmhelvetet till slut hade undvikits och slutresultatet stod klart var det inte dess skådisar som den främst blev förknippad med. Istället var det regissör #3, Andrea Arnold, som skapat en stadig fanbase med filmer som Red Road och Fish Tank som fick tillhandahålla det mest väletablerade namnet.

Själv kan jag tycka att det var ett smart val. Istället för Cathy hade man som tittare riskerat att bara se Queen Amidala med Portman-alternativet. Nu är alla rollerna besatta med både okända och unga skådisar, vilket gör att den skiljer sig från de andra adaptionerna jag har sett.

Den skiljer sig också från dem  i så motto att Arnold och medmanusförfattaren Olivia Hetreed kastat så väl berättarröst som ramhistoria överbord. Också ett smart val. Först i detta berättelse-”vacuum” (som ju egentligen inte är något vacuum alls) inser jag hur mycket läsaren eller tittarens uppfattning av händelser och personer styrts av berättaren (oftast Nellie Dean i någon form eller skepnad).

På ett sätt blir det som om jag upplever historien om Heathcliff, Cathy och Hindley på nytt i Arnolds version, historien känns renare och mer direkt. Plötsligt inser jag att detta inte är något kostymdrama. Det är ett drama, rakt upp och ned.

Men det finns förstås annat som också bidrar till den här renheten, eller realismen om man så vill. Cathy och Heathcliff får länge porträtteras av Shannon Beer och Solomon Glave, bägge två blott 14 år gamla. I mina ögon gör de varsin fantastisk prestation där enda nackdelen torde vara att när rollerna tas över av de äldre skådisarna Kaya Scodelario och James Howson blir det inte samma effekt. De är inte dåliga men känns av någon anledning inte riktigt lika naturliga som sina yngre upplagor.

Den sparsmakade dialogen känns även den till stora delar naturlig, vilket säkert också beror på att alla talar med någon form av dialekt (ett faktum som gör mig väldigt nöjd över att jag såg en textad kopia). Här kan vi heller knappast snacka styltig kostymfilm. En stor guldstjärna bör också delas ut till ljudteknikerna, för den här filmen är full med ljud. Blåst, knirkande dörrar, knackande grenar, bett mot hästtänder, en hängörad hund som ruskar på sig.

Bildspråket är även det förhållandevis påtagligt. Inomhus smyger kameran klaustrofobiskt nära kroppar och färgflagiga dörrar. Rymden är reserverad för heden och de nordliga Yorkshire-landskapen (det var länge sedan jag kände mig så tacksam över att leva på 10-talet där det finns både fjärrvärme och toa inomhus). Är månne tanken att naturen och väderleken (i likhet med både förlagan och de flesta andra adaptionerna) ska spegla Cathy och Heathcliffs vildhet?

Ljud och bild sammantaget blir oerhört stämningsskapande. Men överflöd skämmer allt och när berättelsen går över till att beskriva själva crescendot på det hela (det vill säga det som händer efter Heathcliffs återkomst) inser jag att jag till viss del tappat intresset. Plötsligt är jag inte längre lika engagerad i Heathcliff och Cathys förhållande, naturbilderna börjar kännas lite trista och var filmen verkligen över två timmar?!*

Fram till dess var detta dock en mycket bra Wutherings Heights-version som gjordes än mer intressant både genom valet att casta en svart Heathcliff samt att antyda de fysiskt våldsamma och plågande dragen i parrelationen redan vid unga år. Under typ två tredjedelar av filmen var jag trollbunden, trots att det börjar vara en historia som jag känner att jag kan rätt bra vid det här laget.

star_full 2star_full 2star_full 2

*Nej, det var den inte, det bara började kännas så…

Härmed har vi alltså inlett Brontë-bonanzan med buller och bång. Kanske tyckte Jojjenito betydligt bättre om dimmiga hedar än jag? Jag vet i alla fall att han gillar Andrea Arnold…

Advertisements