the-godfatherOne Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.

Nya tider är dock i antågande och när Don Corleone inte vill ställa sig bakom den nymornade knarkhandeln börjar det gå utför. Han själv blir attackerad och äldste sonen Sonny tar över men är allt för hetlevrad för att kunna fylla sin fars skor. Mellansonen Fredo är inte mycket att hurra för och blir raskt avpolleterad till varmare breddgrader. Minstingen Michael är nyss hemkommen som hjälte från Stilla havets krigsskådeplats men har tidigare inte varit särskilt intresserad av att bli involverad i familjerörelsen.

När en film är så allmänt vördad som Francis Ford Coppolas The Godfather är det lätt att tänka sig att dess tillblivelse var något som var skrivet i stjärnorna och gick som på räls. Men anledningen till att det ens blev Coppola som fick hålla i regissörsrodret var att han förmodades kunna jobba för en billig penning åt bolaget Paramount. Inte minst eftersom han fortfarande var skyldig dem för floppen THX 1138. Coppola själv var måttligt intresserad och hade aldrig ens orkat läsa klart Mario Puzos tegelstensroman som skulle ligga till grund för filmen.

Hur som haver, allting kring själva slutprodukten tycks ha kunnat sättas samman så gynnsamt det bara är möjligt. Själv har jag aldrig varit helt övertygad om filmens förträfflighet men nu var det dags för ännu ett försök för att se om den var lika bra som resten av världen påstod.

Problemet för min del (som i så många andra fall) är att jag fick tag i Mario Puzos bok och slukade den om och om igen innan jag ens visste att det fanns en känd film. Den var ju som Grottbjörnens folk! Fast bra, då… (Och aningens mindre sexfixerad. Typ.) En episkt svepande släktsaga, våldsamheter och en inblick i en värld som var full av egna regler, historier, koder, språk och ritualer. Det var inte fantasy men icke desto mindre fantastiskt, Puzo målade upp en bild av något som nästan kunde liknas vid ett självreglerande ekosystem.

Och eftersom en stor del av poängen i The Godfather ligger i själva historien har jag alltid haft svårt att bli så värst imponerad av filmen – det var ju Puzos historia till att börja med. Men vid den här tittningen kunde jag börja uppskatta om inte annat det urval som skett. Det verkar som om Puzo och Coppola gemensamt skrev ihop ett manus utifrån boken och de har med sällsynt fingerfärdighet plockat exakt de scener som krävs både för att föra historien framåt och samtidigt ge den nödvändig nerv. Den lilla bihistorien kring Johnny Fontaine och hans filmdeal är exempelvis inget som krävs för huvudhistorien och något som också försvinner rätt snabbt, men inte innan den hunnit bidra med en av filmens kanske mest minnesvärda scener. Kanske till och med en av filmhistoriens mest kända scener?

Att använda ett oskyldigt och glädjefyllt bröllop som kuliss för att genomföra sina mer eller mindre råbarkade affärer är också något som finns med i Puzos bok men Coppola fortsätter sedan denna effektfulla konstrastering mellan fest och brutalitet, både när Michael gifter sig och vid dopet av Connies son. Och alla skulle nog inte ha valt att behålla den avslutande scenen med Vito Corleone och barnbarnet Anthony i trädgården. Men när den nu finns där och dessutom ges relativt mycket utrymme är det uppenbart att den bidrar med något vitalt om både filmen som helhet och Vito Corleones person.

Bara att berätta en så pass voluminös historia är en utmaning som Coppola också fixat på ett imponerande sätt. Sömlöst glider vi från person till person som under en kortare eller längre period får inta någon slags huvudfokus – Tom Hagen, Michael, Sonny, Vito Corleone. Till en början har jag lite svårt att svälja Marlon Brandos Don Corleone, det är en rolltolkning som är som klassisk att den blivit en parodi på sig själv. Men när han stiger upp från sin sjukbädd för att återigen försöka styra familjeskeppet som nu är svårt skadeskjutet och på drift blir hans svagare Don också något som jag har lättare att fästa mig vid. Innan dess var det framförallt Robert Duvalls Tom Hagen och James Caans Sonny som fångade min uppmärksamhet.

(Hörru genus-o-metern, ska vi säga något om kvinnfolket? Nähä, inte det? Nä, det gör ju i och för sig vare sig Puzo eller Coppola heller i någon större utsträckning. Trots det extremt generösa persongalleriet tror jag banne mig inte att filmen passerar ett Bechdel-test. Detta är en salamifest. Gillar man inte det är risken stor att man inte gillar The Godfather.)

Så äntligen får jag kanske utropa ”Äntligen!”? Mja, jag är ännu inte i sinnestillståndet som skulle få mig att utropa The Godfather till best movie ever men jag tycker nog att jag fått en bättre uppskattning av och för dess otvetydiga kvaliteter. Fina skådespelarprestationer och ett klassiskt score från Nino Rota som med sin inledande Gudfadersvals lägger ned en viktig hörnsten för hela filmen. Men framförallt är det en grymt bra berättad historia.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser