Man ska passa sig för att jävlas med maffian. Men nu och då finns det idioter som tror att de kan blåsa Cosa Nostra och en sådan är illusionisten Buddy Israel. Kanske är det hans yrke som gjort att han tror att han kan trolla på riktigt.
Men nu är Buddys kokta fläsk på väg att bli rejält vidbränt. Hans hårt ansatta advokat försöker kohandla med FBI, vilket inte är det lättaste eftersom hans klient kommer med det ena orimliga kravet efter det andra. Samtidigt gömmer sig Buddy i den luxuösa takvåningen på Nomad Hotel vid Lake Tahoe.
Detta gömställe förblir inte hemligt särskilt länge och snart är det kapplöpning mot Nevada. Bland de som jagar efter Buddy är två FBI-agenter, tre borgensmän och ett närmast oräkneligt antal lejda mördare som alla är ute efter den miljon-belöning som maffian satt på Buddys huvud. Det blir en spännande dag på Nomad Hotel…
Jag äger Smokin’ Aces tack vare att DVD:n utgjorde en double feature till Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Och visst kan man se att regissör och manusförfattare Joe Carnahan är inspirerad av den Ritchie-liknande stilen, både visuellt och historiemässigt. Visuellt är det närmast en kakafoni av snabba klipp, bilder från övervakningskameror, freeze frames och galna inzoomningar. Historien försöker som synes också vara av den typen där flera olika bäckar till slut mynnar ut i en mäktig flod av våld och blod.
Men på så sätt var det kanske nyttigt att se Smokin’ Aces så nära inpå Lock, Stock… för visst finns här en nivåskillnad. Historien med sina olika rollfigurer är som synes inte alls lika intrikat som det brittiska originalet, här är det betydligt mer pang-på-rödbetan. Och även om ultravåldet bjuder på en viss makaber absurdism framstår den senare filmen till stora delar som rent av glädjelös i jämförelse. Det finns en slags sinister bisterhet i de råbrutala uppgöelserna och försöken att göra Buddy till en känslosam typ blir mest obekväma att åse.
Däremot kan filmen möjligen underhålla genom att hålla tittaren upptagen med att försöka hinna med att identifiera alla birollsinnehavare. Ryan Reynolds och Ray Liotta är FBI-agenter, Andy Garcia är deras chef. Jeremy Piven är den otrevlige Buddy medan Alicia Keys spelar en av alla de som är ute efter att mörda honom.
Mer svårspottad är kanske Tommy Flanagan (sina distinkta ansiktsärr till trots), särskilt om man inte har sett Sons of Anarchy. Som galna Mad Max-inspirerade nynazister ser vi både en pre-Kirk-Chris Pine och Kevin Durand, välkänd för alla som sett The Strain.
Nej, att enbart försöka kopiera Ritchie-stilen är uppenbarligen inte så enkelt som det kanske kan verka på pappret. Smokin’ Aces bjuder på ett uns av popcornunderhållning för stunden vilket blir problematiskt när ambitionen helt uppenbart är att servera en hyfsad middag.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Dock måste jag tillstå att jag charmades lite av allt galet hittepå här. En riktig galen mix av lite allt möjligt.
Dessutom tycker jag nog att Snatch är bra mycket bättre rulle än Lock, Stock när det gäller Ritchies hittepågrejer… 😉
Ja, lite galen kan man allt säga att den var. Snatch har jag fortfarande kvar men även Filmitch gick ju i god för den så den bör väl ses så småningom.
Detta är en film som man glömt bort när eftertexterna rullar, men den fyller sin funktion som lättsam underhållning för stunden – lite av vad jag kallar för hejsansvejsanfilm.
@Filmitch: Jag håller med, en typisk hejsansvejsan-film. Men jag såg den nog för nära inpå Lock… för att tillräckligt med överseende med den.