en_kongelig_affaerealt. titel: A Royal Affair

Kanske inte så konstigt ändå att Alicia Vikander fick den där Oscarsgubben förra året för sin roll i The Danish Girl. Med tanke på att hon redan befunnit sig i landet i cirkus 150 år tänker jag, så hon borde ju ha känt sig rätt bekväm där.

Förhoppningsvis bekvämare på 1920-talet än på 1760-talet i alla fall. Den unga brittiska prinsessan Caroline Mathilde kommer till Danmark för att gifta sig med Kristian VII, ett rent konvenansäktenskap som ska ge stadga åt europeiska kungahus och säkra successionsordningen genom att ploppa ut barn så fort det bara är fysiskt möjligt.

Kristian är en märklig man, sannolikt psykiskt sjuk, och gör inte särskilt mycket för att få Caroline att känna sig hemma i Köpenhamn bortsett från att i princip våldta henne på bröllopsnatten. Så fort hon blivit med barn känner nog bägge makarna en viss lättnad över att inte längre behöva upprätthålla någon slags relationsfasad och Kristian far iväg ut på en Europa-resa.

Han kommer dock inte längre än till Tyskland där han blir så pass sjuk att man beslutar sig för att utse en livläkare som ska kunna åtfölja kungen varthelst han tar sig. En dansk adelsman som hamnat i onåd tycker att det skulle vara en festlig idé att sätta fritänkaren Johann Struensee på den posten eftersom han kallt räknar med att Johann på lämpligt sätt kommer att visa sin tacksamhet.

Med hjälp av ett beläst sinnelag kommer Johann bra överens med den kulturellt intresserade kungen (vilken i och för sig också bekänner sig vara svag för sprit och horor med stora bröst). Men när de väl är tillbaka i Danmark inser han att det vore ännu roligare att komma överens med Caroline Mathilde och hon tar föga förvånande chansen att dela säng med en normalbegåvad och icke-labil man. Men inte mycket kan förbli hemligt i ett slott och deras affär blir till sprakande tändved i händerna på krafter som inte gillar de politiska reformer som Johann och Kristian försöker genomföra.

En kongelig affære är en hederlig kostymfilm som lyckas berätta både en personlig historia (filmen ramas in av ett förvånansvärt öppenhjärtigt brev som Caroline skriver till sina barn) och beskriva de idéströmningar som började röra om i Europa på den här tiden. Upplysningsfilosoferna gillade vare sig adel eller prästerskapet och såg därmed till att få två starka och pålitliga fiender.

Som så ofta i kostymfilmer frossar fotograf Rasmus Videbæk och regissör Nikolaj Arcel i utsökt vackra exteriör- och interiörbilder. Ljuset pendlar mellan att vara gråkallt och gulvarmt även om jag inte omedelbart lyckas hitta någon riktig konsekvens i vilket ljus som används när.

Någon måste dock bära upp alla de här kostymerna och befolka alla de där guldbrokadrummen. Alicia Vikander är en lite märklig skådespelerska i det att hon alltid är Alicia men ändå alltid lyckas fylla varenda filmsekund hon är med i med en oefterhärmlig närvaro. Hon påverkar inte bara alla runt omkring henne utan också mig som tittare med sin personliga tyngd. Jag fattar inte hur det går till, men det är häftigt. Kristian spelas av Mikkel Følsgaard, en för mig vid titten okänd dansk skådis. Rent rollfigurmässigt kan jag nästan tycka att han gör ett bättre jobb än Alicia, för det är verkligen inte lätt att spela så pass labil och osympatisk som hans Kristian ändå är och få till en trovärdighet i det. Følsgaard fixar inte bara trovärdighet utan också ett visst medlidande där han sitter som en kastrerad (både relationsmässigt och politiskt) Arthur mellan Carolines Guinevere och Johanns Lancelot.

Kristians buksvåger spelas av Mads Mikkelsen, vilken får kämpa lite för att märkas mellan Alicias närvaro och Følsgaards tokerier. Johann är på det sättet en ganska otacksam roll eftersom han egentligen inte är så mycket en person som en personifiering av upplysningsidéer, sociala reformer, frihetslängtan och kärlek. Länge tycker jag att jag både kan ha och mista Mikkelsen men precis mot slutet får även Johann bli väldigt mänsklig i en scen som jag kanske inte ska säga drabbade mig men där han gör ett väldigt bra jobb.

En kongelig affære är en lång film men som faktiskt lyckas hålla i alla fall min uppmärksamhet under alla sina 137 minutrar. Däremot blir jag lite orolig när jag ser att Nikolaj Arcel är den siste i en lång rad av regissörer som knutits till evighetsprojektet som är filmatiseringen av Stephen Kings The Dark Tower. Det är en kombo som skulle kunna bli spännande men också riskerar att bli dödligt tråkig om Arcel närmar sig historien som en kostymfilm med sin minutiösa berättande. Nåvälan, den som lever får se.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser