cobraIf there’s something strange/In you neighborhood/Who you gonna call/Ghos… Marion Cobretti!

För nog är det något skumt på gång i L.A. och då snackar jag inte om frifräsarpolisen som aldrig observeras utan spegelpilotbrillor, en tändsticka i mungipan och coola skinnhandskar. Nej, staden hemsöks av både en seriemördare och galna brottslingar som på oklara grunder försöker ockupera en mataffär. Den ende som ser kopplingen mellan dessa brott är ”the Cobra” – Marion Cobretti. Hur lyckas han komma till den slutsatsen? Idogt polisarbete? ”I just know, all right?!”

Hans bästa steg i den här lusterliga dansen blir fotomodellen Ingrid som av en slump råkat få syn på en av de eftersökta brottslingarna, vilket resulterar i en fantombild som antyder att LAPD för detta syfte har anställt de bästa treåringarna som står att finna i stadens förskolor. Men skurkgänget är inte beredda att ta några chanser och ger sig efter Ingrid (och i förlängningen Cobra) med fulla spjäll och en handfull yxor.

Cobra måste sägas vara en klassiker på sitt sätt och med tanke på min ålder får det kanske ses som en stor skam att jag väntat ända till nu med att se den. Om inte annat för att jag sannolikt hade uppskattat både filmen och dess namne betydligt mer vid 14 års ålder än vid pass 44.

Klart att jag kan se att filmen gör sitt bästa för att få Cobra att framstå som den badassasde av de badassasde. Men när det inte bygger på så mycket mer än att han ska ha en uppsjö av puffror och slänga ur sig oneliners av typen ”You are the disease, I’m the cure” som kanske ungefär hälften av gångerna ens är applicerbara på den aktuella situationen faller det hela lite platt.

Men visst, kanske är jag lite orättvis. Han får faktiskt också chans att äventyra ett antal oskyldiga liv genom att knalla rakt in i en känslig gisslansituation och passa på att klunka ur en burk med Coors innan han slänger iväg samma burk som avledningsmanöver. Vi får veta att han hör till något som kallas ”the Zombie Squad” inom LAPD men aldrig vad detta innebär mer exakt. Ett elitförband eller en slags obs-klass?

Bevekelsegrunderna hos hans antagonister, The New Order (något oklart om de kallar sig för det eller om det snarare är en beteckning på den ultraevolutionära världsordning de vill införa) och dess ledare The Nightstalker är likaledes grumliga. Deras ”möten”, som mest tycks bestå av att mässande klinka dubbelhövdade yxor mot varandra i en övergiven lagerlokal, ger en tydlig anstrykning av sci-fi. Det enda vi kan känna oss säkra på att oavsett när eller var de anfaller kommer det förr eller senare att välla fram ånga så att det kan bli lite coola kameravinklar i slow motion.

Föga förvånande kan man på Wikipedia läsa sig till att filmen är stenhårt klippt, vilket sannolikt förklarar en hel del av förvirringen kring hur, vad och varför. Nog hade filmen kunnat vara underhållande och cool ändå men när Marion Cobretti själv inte levererar, The Nightstalker inte blir särskilt läskig, polisarbetet är så uppenbart undermåligt bara för att kunna föra filmens handling framåt och den slemme förrädaren i de egna leden inte bara beter sig extremt märkligt utan också ser ut att ha fått på sig en illasittande fat suit blir det för många bockar på minuskontot.

Annars var det lite kul att omedelbart känna igen Brian Thompson (som spelar The Nightstalker) från Buffy the Vampire Slayer. Nu verkar han i och för sig ha varit med i en vampyrserie innan Buffy men med tanke på Joss Whedons fanboy-aura känns det inte helt osannolikt att Cobra var en av filmerna som gjorde att han castade Thompson i sin egen serie.

Jag är inte dummare än att jag fattar varför många älskar den här filmen och nog bjöd den på ett visst underhållningsvärde. Men i likhet med Pet Sematary får den svårt att slå sig fram till någon helhjärtad uppskattning hos mig. För det är jag sannolikt både för gammal och lever i fel årtionde. Plus den lilla detaljen att jag har så väldans svårt att tycka att Sly är cool.

star_full 2star_half_full

Annonser