Wendy and Lucy (2008)

Den gamla ungdomsserien Dawson’s Creek handlade förvisso åtminstone delvis om sociala skillnader och orättvisor. Känslige och schysste Dawson hade ett rätt välordnat hem med en mor och en far medan kompisen Joey kom från ”fel” sida av stan. ”Stan” var i det här fallet en liten östkusthåla, så självklart var det också oerhört spännande med nykomlingen Jen Lindley som kom från New York och hade Levt Livet till skillnad från kidsen som växt upp i småstaden.

Men hur det nu än var fanns det av någon anledning alltid ett jobb för både Joey och hennes hårt arbetande syster. Dawson själv jobbade på den lilla videobutiken. Och eftersom detta var en av alla de där relationsungdomsserierna vilka poppade upp under 90-talet med samma frekvens som finnar i ett tonårsansikte hade gänget ju alltid varandra att falla tillbaka på. De kunde bråka och gräla och vara osams, men någonstans fanns det alltid en trygg kärna av att ”tillsammans kan vi klara av vad som helst”.

Men inte ens ungdomsserier från 90-talet varar i all evighet. Katie Holmes blev mrs Tom Cruise med rykten om psykisk misshandel i släptåg och vem minns James Van Der Beek nu för tiden? Kanske något oväntat var det Michelle Williams som avancerade rejält i skådiskarriären med hyllade roller i Brokeback Mountain och Blue Valentine.

I minimalistdramat Wendy and Lucy spelar Williams Wendy Carroll, en ung kvinna som saknar såväl jobb som ett socialt sammanhang vilket kan fånga upp henne när det blåser snålt. Hennes enda trygghet är bilen som ska ta henne till Alaska (där det ska finnas chans till anställning inom fiskindustrin) och hunden Lucy som följer med henne på färden.

Så, i en liten småstadshåla i Oregon stöter hon inte alls på ett charmigt kompisgäng. Istället går det rejält åt skogen. Den skraltiga Honda Accorden bestämmer sig för att den har dragit sitt sista andetag och tack vare ett dumt beslut från Wendys sida är Lucy dessutom puts väck.

Kelly Reichardt, regissören till Wendy and Lucy, går hårt på den realistiska linjen. Fotot är grynigt och det känns som om filmteamet enbart använt naturligt ljus i sina bilder av slitna bussar, tomma butikslokaler och institutionsbeiga betongväggar. Michelle Williams är likaledes nedtonad som den utsatta Wendy, trovärdig och desperat. Varför hon ser sig tvingad att ta sig ända till Alaska för att hitta ett jobb får vi inte veta men det känns inte heller särskilt viktigt i filmens sammanhang.

Wendy and Lucy skulle ha kunnat vara en betydligt mer svidande men då också tungfotad uppgörelse med ett USA som tycks allt hårdare, allt mer ogästvänligt. Istället ligger hela tiden fokus på Wendy och framförallt hennes sökande efter den försvunna Lucy. Vi som tittare får dra våra egna slutsatser om Wendys liv och de personliga eller samhälleliga villkor som lett till att det ser ut som det gör.

Det kanske inte låter så, men stämningsmässigt har Reichardt skapat en väldigt lugn film, på gränsen till meditativ eller hypnotisk. Personligen blev detta dock ingen stor filmupplevelse, jag hängde med i stämningen så länge filmen pågick men när vi lämnade Wendy tänkte jag inte så mycket mer på det. Jag skulle dock vilja påstå att den är ett bra exempel på att det går alldeles utmärkt att göra film med mycket små medel. Gillar du socialrealism och ”slice of life”-historier snarare än en rejäl händelseutveckling finns alla chanser att du kommer att gilla Wendy and Lucy. Sannolikt ännu mer än vad jag gjorde.