into-the-nightalt. titel: Trassel i natten

Hur känns det egentligen? Lite håglöst, lite sömnlöst? Ett liv som till allt för stor del levs i pendlingsköer? Trista arbetsuppgifter? Gnissel i äktenskapet som resulterar i brist på gnissel i den äktenskapliga sängen?

Inga problem! Se till att bli involverad med en opålitlig och kriminell person av det motsatta könet. Hen kommer att se till att bortforslingen av din bil på grund av felparkering bara är början på en natt som tycks pågå i all evighet (vilket bland annat beror på att den hinner övergå i ljusan dag). Har du tur kommer ni inte bara att bli förföljda av argsinta torpeder utan också se ett flertal döda kroppar innan det hela är över.

Rakt in i natten kör Jeff Goldblum som den trötte Ed vilken tvingas bli något mindre trött när han hjälper Michelle Pfeiffers Diana att undkomma ett rövarband med skäggbeprydda män på LAX. Tyvärr blir jag inte riktigt klok vad regissör John Landis och manusförfattare Ron Koslow vill med Into the Night. För lättsam för att någonsin bli spännande eller visa upp en trovärdig bild av L.A’s sjaskiga baksida, för allvarlig för att bli riktigt rolig.

Det kryllar förvisso av roliga birollsinnehavare och cameos men lite av poängen med cameos är oftast att de inte ska ha någon poäng och när de blir så här pass många skymmer de sikten för själva grundhistorien. Det är som om John Landis passar på att riva av varenda kotte som han någonsin lovat en roll i en sina filmer.

Jeff Goldblum och Michelle Pfeiffer har en ok kemi sinsemellan, problemet här är främst att Diana faktiskt inte framstår som någon särskilt trevlig person utan en som alltid tar den enkla vägen ut så fort en sådan visar sig. Plus alltid verkar ha tagit det för självklart att andra (män) ska hjälpa henne. Exempelvis spenderade hon fem år som älskarinna åt en äldre krösus. Varför? ”It was easy. It was nice”.

Eds utmattning känns som en vettig förklaring till varför denne stadgade man inte reagerar kraftigare på alla konstigheter men då blir det å andra sidan konstigt att han orkar vara både klipsk och handlingskraftig när ”natten” börjar lida mot sitt slut. Men nu vet vi i alla fall varifrån Dan Brown fick inspiration till Robert Langdons evighetsdygn.

Musiken är i och för sig närmast parodiskt 80-talistisk men ett tidstypiskt score allena gör ingen film.

star_full 2star_half_full

Annonser