sophelikopternalt.titel: The Garbage Helicopter

Hade det inte varit för att jag hade en form av personlig relation till dagens film hade jag sannolikt, skrikande av skräck, sprungit så långt från biografen jag bara kunde när den entusiastiskt jämfördes med Jim Jarmusch ”mästerverk” Stranger Than Paradise.

Och när jag hade sprungit klart hade jag inte bara fått ett träningspass på köpet utan också ett antal minutrar när jag hade kunnat göra något avgjort mer njutbart än att se en slags road movie där tre personer (Syskon? Kusiner? Kompisar?) ska frakta mormors väggur genom halva Sverige.

Jag borde lära mig att lita på min Jarmusch-aversion (referenser görs också till Roy Andersson, lika körd för min del även han). För inte blev Sophelikoptern någon stor upplevelse… Fotot är säkert bra gjort men inget som jag är kunnig nog för att uppskatta. Att språket är romani utgör förstås en liten extra krydda men när filmen för femtielfte gången kör upplägget att svenskar försöker prata engelska med våra huvudpersoner och de måste påpeka att de faktiskt pratar svenska börjar den där kryddan smaka en aning beskt.

Sophelikopten är den typ av film där det ligger någon slags humor i bisarra, absurda eller surrealistiska händelser som möts med fullständigt nollställda ansikten från alla inblandande. Mycket tystnad. Gärna ska samma sak eller meningsutbyte också hända flera gånger. Må det sedan handla om att man kört ihjäl en ko eller att man står inför Sveriges största osthyvel. Replikerna är ofta lika nollställda de, typ ”Jo, den var stor…”. Som den uppmärksamme läsaren kanske kan gissa vid det här laget är det en humor och en stil som jag har väldigt svårt för.

Nej, Sophelikoptern föll inte i någon särskilt bättre jord än Stranger Than Paradise. Bägge är filmer där jag inte förmår uppskatta den grundläggande onaurligheten i rollfigurer, dialoger och händelseutveckling. Det blir varken roligt eller spännande, bara sökt.

Vid ett tillfälle får vi stifta bekantskap med en utställning om hur romer behandlades under andra världskriget (hint: inte bra…). Det är självklart både viktigt och intressant men när det bara blir ett par minuter i en för övrigt (för mig ska återigen påpekas) obegriplig film saknar jag en klangbotten för den typen av teman.

But don’t take my word for it… Gammelmediatidningarna skriver saker som ”unikt bildspråk” och om ”skådespelarnas välplacerade repliker”. Om du till skillnad från mig gillar Jim Jarmusch och Roy Andersson kan Sophelikoptern säkert utgöra årets filmupplevelse. Själv ville jag bara gå hem och titta på något i stil med Airplane! eller Cyborg.

star_full 2star_half_full

Annonser