love-actually

I ett läge frågar sig den lillgamle Sam ”What can be worse than the total agony of being in love?” Tja, att se Love Actually kanske?

Nå, nu ska jag väl inte riktigt vara så tjurig, men med tanke på att jag mer eller mindre blivit lovad tidernas mest optimala kärleks- OCH julfilm i ett, som ett gäng knäckfyllda köttbullar, måste jag ändå erkänna att jag definitivt är underväldigad.

Love Actually är en episodfilm, ungefär som Four Weddings and a Funeral uppskruvad till elva. Istället för att följa kärleksbekymren inom en mindre kompisgrupp beskriver den nyare filmen kärlekens plågor såsom de kan te sig för exempelvis en hemmafru, en författare, en tioåring eller varför inte en premiärminister? Julkänslan ska följa med på köpet är det nog tänkt eftersom det hela utspelar sig under typ december månad och publiken därmed lite nu och då får ta del av den extremt usla nyinspelningen av ”Love is all around” där alla omnämnanden av ”love” har bytts ut mot ”christmas”.

Om vi ska ta julkänslan först. Jag inser att det kanske var lite orättvist att se filmen utanför julhelgernas skyddande och förlåtande hank och stör. Hinner jag se om den när det börjar närma sig december borde jag nog ge den en chans till. Men till mitt försvar var det i alla fall gråmurrigt väder och jag försökte hjälpa till så gott det gick med lite buteljerad julkänsla i form av en torr cider.

Men icket. Det infann sig inget sug efter järnekskvistar, julgran eller glögg. Eventuellt kan det också vara en konsekvens av att den avslutande julkonsertens paradnummer var Mariah Careys ”All I want for christmas is you”, en jullåt som jag aldrig gillat.

Så till kärleksbiten. I det avseendet kan jag känna att filmen dras med flera problem, både övergripande och specifika i de olika små berättelserna. En av de huvudsakliga historierna var mer realistisk än de andra, vilka undan för undan fick ett allt tydligare sagostuk, och det tyckte jag skar sig lite. När de andra drog iväg och började innehålla stapplande kärleksförklaringar på fullsatta restauranger och sista minuten-jakter på flygplatser blev jag inte charmad, bara lätt irriterad.

Innehållsmässigt blev jag samtidigt irriterad även på den mer realistiska berättelsen som kanske inte var särskilt realistisk när allt kommer omkring. För hur kan någon vid sina sinnens fulla bruk ens överväga att vara otrogen mot den helt fantastiska Emma Thompson?!

Ska vi fortsätta med innehållstjurigheten blev jag heller inte riktigt klar över budskapet i Laura Linneys historia. Så hon kommer aldrig någonsin att kunna ha ett förhållande för att hon har någon annan att ta hand om? Och taktiken att berätta för någon som redan är gift hur mycket man älskar hen när hen redan fattat det känns snarare taskigt och skuldbeläggande än gulligt eller romantiskt.

Till sin helhet tycker jag att filmen lider av att regissör och manusförfattare Richard Curtis har velat trycka in alldeles för mycket. Ett par av historierna är lite småroliga men tar sig aldrig utöver att vara ett kul koncept. Det i sin tur understryker känslan av en överdriven sockrighet som aldrig får tillräckligt mycket av kontraster för att hejda sirapsklökningarna. Rent rollmässigt tycker jag nog att Hugh Grants premiärminister är den mest välskrivna och också roligaste. Men även här blir det allt för överlagt, som när han kallar Margaret Thatcher för ”saucy minx” eller dansar i bara skjortärmarna på Downing Street. Ja, Richard Curtis, jag ser att du har ansträngt dig, men skulle ha uppskattat om du inte försökte mula in dina ansträngningar i ansiktet på mig var tredje minut.

Så kontentan kan väl inte bli något annat än slutsatsen att jag är värre än grinchen, eftersom jag spottar på både julkänsla OCH kärlek. Min hjärta är kanske till och med tre storlekar för litet? Love Actually var i alla fall ingen film som lyckades få det att svälla till normalstorlek.

star_full 2star_half_full

Annonser