Me and Earl and the Dying Girl (2015)

me-and-earl-and-the-dying-girlGreg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.

Det Greg fruktar mest av allt är att stängas ute och i enlighet med devisen ”om man aldrig försöker blir man aldrig heller besviken” ser han till att vara lite sådär halvtjenis med precis alla klickar på hela skolan, hur små eller obskyra de än är. Plus att vara ironisk och slagfärdig på ett sätt som nära nog alla önskar att de kunde vara men som extremt få är utanför filmens och TV-seriernas värld.

Greg är så pass ironisk och avståndstagande att den ende i sin egen ålder som han umgås med, Earl, kallas för en ”co-worker” istället för en kompis eftersom de ägnar sig åt att göra egna remakes på kända filmer, but with a twist. Eller vad sägs om 2.48 PM Cowboy, My Dinner with Andre the Giant och A Sockwork Orange (vilken givetvis innehåller strumpdockor och apelsinjuice).

Den enda som lyckas ta sig under Gregs spydiga rustning är Rachel och där tar det ett ganska bra tag innan besöken hos den leukemisjuka tjejen blir något mer än bara en plikt som ska göras för att få mamma att sluta tjata.

Jag inte låta bli att undra om det finns någon lag mot att göra indie-filmer som vare sig är quirky (Konstiga biroller? Check. Lustiga leranimationer? Check.) eller innehåller snabbsnackande och välformulerade rollfigurer som får Rory Gilmore att framstå som en neandertalare. Men då skulle de kanske inte längre vara indie?

Det här intrycket understryks för min del av det faktum att både Thomas Mann (nej, inte den tyske nobelpristagaren i litteratur) som spelar Greg och Olivia Cooke som spelar Rachel båda är födda under det tidiga 90-talet vilket gör att de ser lite för gamla ut för att passera som trovärdiga high school-elever.

Trots ovanstående invändningar är Me and Earl and the Dying Girl en helt ok blandning mellan high school-film och cancer-dito. Förväntade teman som livsval, knepiga föräldrar, kompisskap, kärlek och dödsångest avhandlas med en hyfsat varsam och samtidigt milt humoristisk hand.

star_full 2star_full 2star_full 2

5 reaktioner till “Me and Earl and the Dying Girl (2015)”

  1. Gav samma betyg och även om jag tyckte filmen hade en del bra egenskaper så var det inte en film i min smak.

    Håller även med om att den är quirky, vilket inte behöver vara fel i sig, men det funkade inte riktigt fullt ut för egen del.

    Så här skrev jag om filmen.

  2. Ok så du blev störd över det quirkiga verkar det som? Jag gillade filmen jättemycket och gav den 4/5, samt bästa film jag såg från SFF 2015. Visst inte perfekt men en mycket stark film inom genren indie. Snäppet bättre än The diary of a teenage girl skulle jag säga, men den filmen skulle kanske passa dig bättre.

    Jag gillade Connie Britton i denna.

  3. @Henke: Dels tror jag att jag kanske har lite svårare för quirky än du, dels tror jag att jag hade fått lite förväntningar på filmen tack vare lovorden från just SFF. I det perspektivet kändes den kanske lite för vanlig. Damn you expectations! 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: