chocolatalt. titel: Monsieur Chocolat

Kom och se kannibalen Kananga! Förundras över hans djurhudar och mörka skinn! Frukta hans vassa tänder!

I 1800-talens cirkusvärld gällde det att locka med något nytt för att få publiken att flockas. Då spelar det mindre roll att ”Kananga” egentligen hette Rafael Padilla och var en föredetta slav, född på Kuba. Men den svårflörtade landsortspubliken är tyvärr inte ens särskilt impade av ”kannibalen” som Cirque Delvaux kan förevisa.

Det är först när clownen George Foottit föreslår ett samarbete mellan honom och Rafael som det börjar bli lite drag under de överdimensionerade clownskorna. Åskådarna tjuter av skratt när Georges vita clown får sparka den svarte mannen i baken och ge honom örfilar medan det mesta som ”Chocolat” försöker ta sig för går åt helsicke. Snart är clownduon ”Foottit et Chocolat” så populära att det kommer erbjudanden från själva huvudstaden. Rafael är så rusig av framgång och de enorma penningasummor han får för sina uppträdanden att det givetvis bara är en tidsfråga innan det ack så vanliga pannkaksstadiet infinner sig.

En klassisk uppgång- och fallhistoria med andra ord, plus ett extra element av rasism och social underordning. Grejen med Chocolat är att filmen bygger på historien om den verkliga personen Rafael Padilla som var en av Frankrikes första svarta clowner på den nivå som ”Foottit et Chocolat” verkade.

Jag upplever att Chocolat vill mycket – vara en trovärdig periodfilm, ge en bild av en cirkus- och clownkultur som till vissa delar gått förlorad, visa upp det sena 1800-talets attityder till svarta och beskriva en mans hantering av det faktum att han lever i ett samhälle som inte ser honom som en jämlike.

När det gäller de två sista aspekterna blir det därför smått ironiskt att filmen, sin titel och fokus till trots, ändå väljer att både inleda och avsluta med George Foottit som någon slags huvudperson, snarare än Rafael själv. Annars tycker jag att Chocolat (vars titel inte ska förväxlas med Lasse Hallströms feel good-rulle om hur Johnny Depp och Juliette Binoche moffar choklad på den franska landsbygden) gör ett rätt bra jobb med att visa på de ingrodda fördomarna mot icke-vita.

Georges tycks göra vad han kan för att behandla sin partner som en riktig människa men vad spelar det för roll när det är fullkomligt självklart att han exempelvis ska ha dubbelt så mycket betalt eller att någon som säger något dumt beskylls för att ”prata som en neger”. Rafael själv är så pass ovanlig i det franska sammanhanget att både barn och vuxna vill gärna ta på hans hud för att vara säkra på att han inte är målad.

Och det tas förstås för givet att hans roll är den tokroliga clownen som kallas auguste och inte den vita och mer sofistikerade varianten. På ett sätt kan man säga att Rafael stod inför samma dilemma som exempelvis den sydafrikanske apartheidmotståndaren Stephen Biko – ska man satsa på att försöka bli accepterad på andras villkor eller måste man försöka spränga gränserna för sin egen existens? Rafael gör ett tappert försök som föga förvånande inte slår särskilt väl ut.

Rafael spelas av Omar Sy som väl kanske gör en slags vuxnare version av paradrollen hittills: Driss i Intouchables. Han har dock svårt att rent fysiskt hänga med medspelaren James Thiérrée fantastiska akrobatik. Jag kan inte släppa hur oerhört lik Thiérrée är Robert Downey Jr. i hans Chaplinroll (särskilt med halvsminkat ansikte) och det får sin förklaring: fransmannen är ingen mindre än Charlie Chaplins dotterson. Han är mer kontrollerat nedtonad bredvid Sys energi och frustration. Filmens val att börja och avsluta med Foottits perspektiv tycker jag också får en viss grund genom Thiérrées prestation i en rätt fin antydan om att Rafael kan ha varit Georges livs stora kärlek.

Chocolat är som sagt en biopic/BOATS. Blir jag nyfiken på hur det ”egentligen var”? Skiter påven i sin lustiga hatt? Av det lilla jag kan läsa mig till har filmen (med manus av bland andra fransk-marockanske regissören Roschdy Zem) gjort en hel del förändringar för dramatisk effekt, bland annat var Rafael redan inne i clown-businessen när han slog sig ihop med George Foottit.

Något mer seriöst teaterframträdande kan jag heller inte upptäcka. Och Rafaels käresta Marie var inte alls änka utan skilde sig från sin man för att kunna leva med Rafael. Just det sista kan jag på ett sätt tycka är lite synd att man ändrade på för en skilsmässa måste har varit ett helt oerhört stort steg att ta för en kvinna på den tiden. Särskilt som hon gjorde det för att leva tillsammans med en man som av många sågs som jämbördig med en apa. Samtidigt hade en sådan händelseutveckling sannolikt tagit väldigt mycket fokus från Rafaels kamp för likabehandling.

Chocolat är långt ifrån någon dålig film men faller trots detta i den förutsägbara biopicsfällan: den “verkliga” historien framstår efter tittningen som betydligt mer spännande och intressant än filmen som beskriver den.

star_full 2star_full 2star_full 2

Malmo_Filmdagar_2016_crop_100Detta var den sista filmen från Malmö Filmdagar-skörden och jag var faktiskt ensam om att se den.