Creepshow (1982)

creepshow

Vid pass 80-talets början hade George A. Romero mest gjort ganska allvarsamma filmer – Night of the Living Dead, Martin, The Crazies och Dawn of the Dead. Kanske var det samarbetet med en ung skräckförfattare som gjort raketkarriär ungefär jämsides med Romero som resulterade i något avsevärt lättsinnigare?

Manuset i Creepshow är nämligen skrivet av Stephen King (som här också gör sin skådisdebut som den olycksalige Jordy Verrill) och utgör både till historier och design en otvetydig hyllning till klassiska skräckserier från förlag som EC och DC Comics. Serier med namn som House of Mystery, The Vault of Horror, The Witching Hour, Tales From the Crypt. Så varför inte Creepshow?

Ramen utgörs av en liten grabb (som senare skulle växa upp till en viss skräckförfattare med pseudonymen Joe Hill) som får sin serietidning slängd i soporna av en oförstående fader som inte vill att hans telning ska läsa sådant skräp. I tidningen berättas sedan som sagt fem olika historier varav den mest minnesvärda för min del i alla fall är den första, ”Father’s Day” (oh, tänk bara om den svinruttna Mother’s Day hade kunnat vara ens i närheten av denna manlige föregångare!).

Den tyranniske patriarken Nathan Grantham är död sedan flera år tillbaka men det hindrar inte hans efterlevande från att varje fars dag minnas och våndas över hans ständiga rop (”Where’s my Father’s Day cake?!”) Just det här året, när vi i publiken bland annat får privilegiet att se en ung Ed Harris discodansa i väntan på middagen, ska de komma att inse att tårtsug kan vara starkt nog att väcka de döda.

Det andra zombieuppdykandet (om man nu som sagt gör en välvillig tolkning) finns i mittenberättelsen, ”Something to Tide You Over”, där Leslie Nielsen spelar en försmådd äkta man som tar hand om sina äktenskapliga problem på sitt eget lilla vis.

Förutom ”Father’s Day” är också avslutningen, ”They’re Creeping Up On You”, helt ok, mest tack vare effektmagikern Tom Savinis hantverk.

Alltså, jag vet inte jag… Creepshow har förstås en viss charm men jag vet inte riktigt om jag tycker att filmen har klarat tidens tand särskilt väl. Eller också handlar det om att filmvärlden sedan 1982 sett betydligt fler filmer som lyckats betydligt bättre med att åkalla en serietidningsestetik.

star_full 2star_full 2

8 reaktioner till “Creepshow (1982)”

  1. Jag tycker första Creepshow är OK men alltid föredragit tvåan. Trean finns inte. PUNKT.

    Leslie Nielsen var visst inte nöjd med filmen av någon anledning, på en mässa i England ville ett fan få något signerat från Creepshow men han ville inte signera det objektet eftersom han inte ville kännas vid sin involvering i filmen.

  2. Hmm, jag tror inte jag har sett tvåan men det låter som den kunde vara värd ett försök. Man kan ju undra vad Nielsen vände sig emot i så fall. Det borde ju knappast vara något slags kvalitetskriterium med tanke på vad den mammen medverkat i…

  3. Vilka bottennapp syftar du på? Du vet att nästintill alla parodier han medverkat i är heliga…

    Tvåan har George Kennedy, se den!

  4. Mittåt, skrev jag bottennapp?! Måste ju ha menat religiöst bra parodier förstås 😉 Hmm, George Kennedy, nu blev det genast intressant. Där har vi en skådis som är svår att inte gilla.

  5. Det är nog charmen som lockar – var ett tag sedan sist. Enda episoden jag inte gillade (vad jag minns) var där King spelade huvudrollen. Tvåan är helt ok

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: