Creepshow (1982)

Vid pass 80-talets början hade George A. Romero mest gjort ganska allvarsamma filmer – Night of the Living Dead, Martin, The Crazies och Dawn of the Dead. Kanske var det samarbetet med en ung skräckförfattare som gjort raketkarriär ungefär jämsides med Romero som resulterade i något avsevärt lättsinnigare?

Manuset i Creepshow är nämligen skrivet av Stephen King (som här också gör sin skådisdebut som den olycksalige Jordy Verrill) och utgör både till historier och design en otvetydig hyllning till klassiska skräckserier från förlag som EC och DC Comics. Serier med namn som House of Mystery, The Vault of Horror, The Witching Hour, Tales From the Crypt. Så varför inte Creepshow?

Ramen utgörs av en liten grabb (som senare skulle växa upp till en viss skräckförfattare med pseudonymen Joe Hill) som får sin serietidning slängd i soporna av en oförstående fader som inte vill att hans telning ska läsa sådant skräp. I tidningen berättas sedan som sagt fem olika historier varav den mest minnesvärda för min del i alla fall är den första, ”Father’s Day” (oh, tänk bara om den svinruttna Mother’s Day hade kunnat vara ens i närheten av denna manlige föregångare!).

Den tyranniske patriarken Nathan Grantham är död sedan flera år tillbaka men det hindrar inte hans efterlevande från att varje fars dag minnas och våndas över hans ständiga rop (”Where’s my Father’s Day cake?!”) Just det här året, när vi i publiken bland annat får privilegiet att se en ung Ed Harris discodansa i väntan på middagen, ska de komma att inse att tårtsug kan vara starkt nog att väcka de döda.

Det andra zombieuppdykandet (om man nu som sagt gör en välvillig tolkning) finns i mittenberättelsen, ”Something to Tide You Over”, där Leslie Nielsen spelar en försmådd äkta man som tar hand om sina äktenskapliga problem på sitt eget lilla vis.

Förutom ”Father’s Day” är också avslutningen, ”They’re Creeping Up On You”, helt ok, mest tack vare effektmagikern Tom Savinis hantverk.

Alltså, jag vet inte jag… Creepshow har förstås en viss charm men jag vet inte riktigt om jag tycker att filmen har klarat tidens tand särskilt väl. Eller också handlar det om att filmvärlden sedan 1982 sett betydligt fler filmer som lyckats betydligt bättre med att åkalla en serietidningsestetik.