Med film som upptar adventssöndagarna blir det istället bokmåndagar under december.
***
I Tusen år av fantasy tar historikern Bo Eriksson chansen att förena sina två intressen: J.R.R. Tolkiens sagovärld och den medeltida litteraturen. Att Tolkien var mer än inspirerad av historiska källor när han skapade sitt universum är knappast någon hemlighet men Eriksson väljer att i viss mån vända på kuttingen. Med utgångspunkt i ringtrilogin och det som händer Frodo, Sam, Gandalf och de andra inblandade försöker han ge en bild av medeltidens litteraturhistoria.
Inledningsvis fastnade jag lite på detta kuttingvändande. Allt för snabba blickar på inledning och baksidestext hade nämligen fått mig att tro att Tusen år av fantasy var en bok om modern fantasylitteratur. Och då var det ju lite av den downer att bara få följa med till Rivendell innan Eriksson istället kastar sig rakt in i medeltidens rika flora av skapelseberättelser, mirabilia, reseberättelser, miracula, bestiarier och riddarromaner.
Men när jag väl har vant mig måste jag säga att det är ett ganska smart grepp att introducera läsaren för ibland ganska främmande texter genom det välbekanta Tolkien-filtret. Ibland får även författare som J.K. Rowling och C.S. Lewis vara med och leka men detta är som sagt inte en bok om modern fantasylitteratur, det är en bok om medeltida litteratur.
Att utesluta ordet fantasy när man talar om de medeltida texterna är viktigt. Eriksson betonar tidigt att mycket av det som beskrivs i de olika verken sågs som mer eller mindre realistisk eller som en tydlig allegori över särskilt religiösa spetsfundigheter, exempelvis Dantes Inferno. Vilket då gör titeln till något av en falsk marknadsföring som sannolikt lurar fler än mig, men jag gissar att det är den typen av beslut som förlaget ( i det här fallet Historiska Media), och inte författaren, styr över.
Med mer eller mindre användande av vilja, våld och vaselin lyckas Eriksson få ihop en slags tematisk linje mellan sina olika texter och Tolkiens ringberättelse. Författaren tycks själv inte vara medeltidshistoriker med tanke på att boken faktagranskats av Dick Harrison. Men utgår man från att denna faktagranskning skett efter alla konstens regler blir Tusen år av fantasy om inte annat en bra introduktion till välkända texter som hjältedikten om Beowulf, den nordiska Eddan eller sir Thomas Malorys Le Morte D’Arthur.
Det man däremot inte ska förvänta sig är någon särskilt kritisk granskning av texternas innehåll eller djuplodande kopplingar till en eventuell medeltida realitet. Vid ett par tillfällen tar Eriksson upp föreställningar om amazoner, sköldmöer eller valkyrior men på det stora hela lyser kvinnorna med sin frånvaro. I likhet med Tolkiens fantasyvärld beskriver texterna som återges i Tusen år av fantasy en i huvudsak manlig värld.
Bortsett från att jag gick in i läsningen med lite fel förväntningar blir min största invändning efter avslutat värv att Eriksson genomgående använt sig av begrepp från Erik Andersson och Lotta Olssons nyöversättning av Tolkiens trilogi. Strider heter därför Vidstige och Mount Doom Domstöten. Inget fel i det, detta är en svensk bok, men för mig som är fullkomligt obekant med de svenska namnen hade det varit till hjälp med exempelvis ett förklarande litet översättningslexikon längst bak.
Det är ingen större idé att läsa Tusen år av fantasy för att få någon större inblick i fantasylitteraturvetenskap. Däremot är boken en bra introduktion till en mängd medeltida texter med mer eller mindre fantastiskt innehåll som är nog så spännande av sig själva.
Rörliga bilder och tryckta ord 