filmspanarna_kvadrat_svEn film som låter mer som en konstvetenskaplig avhandling, kan det vara något? En klatschigare titel hade kanske varit ”Smashing Eggs in the Jungle” eller ”Intergalactic DNA”?

Om inte annat är det en bra signal om att denna ”dokumentär” av och med performancekonstnären Marina Abramovic inte liknar något annat jag sett tidigare. I en blandning av dokumentär och mer regisserad framställning får tittarna följa med henne på en resa genom Brasilien under 2012 och 2013 för att göra… Ja, vad?

the-space-in-betweenBland annat vill Abramovic utforska tro och helande. Hon besöker till exempel den berömde andlige healern John of God som verkar i centrala Brasilien. När han förstår att hon bara tänkt sig en snabb visit ut och in på en eftermiddag går det absolut inte för sig. En session hos John of God (eller João Teixeira de Faria som han egentligen heter) innebär att alla närvarande ska poola sina energier genom timslånga meditationer. Allt för att han ska kunna genomföra sina kirurgiska ingrepp som sker med de mest basala av verktyg och utan bedövning eller narkos.

Hon besöker också en kvinnlig schaman (?) i djungeln som rullar ägg över patientens kropp. De ska suga åt sig smärta och sedan krossas för att patienten ska kunna ta kontroll över sin egen plåga. Abramovic har uppenbara problem med att krossa just det ägg som sägs ha rullats över ett problemfyllt knä.

Smärta är alltså ett annat starkt tema i framställningen. Abramovic är ingen distanserad och vetenskapligt undersökande ciceron på denna brasilianska resa. Hon deklarerar tidigt att hon aldrig har haft problem med att hantera fysisk smärta men att det är en helt annan sak med den känslomässiga motsvarigheten. Hon har haft två stora kärlekar i sitt liv men ingen av dem verkar finnas närvarande nu och säger att hon inte vill dö av ett brustet hjärta.

Det för min del intressantaste elementet i filmen var när Abramovic spekulerar i kopplingen mellan ritualer och sin egen konstform, performance. Hon säger sig aldrig har varit intresserad av religion eftersom det påminner henne om en institution. Andlighet är emellertid en annan femma, vilket för mig i och för sig blir lite motsägelsefullt eftersom jag får intrycket av att hon likställer andlighet med ritualer medan jag ser det tvärt om. Andlighet är något som är för öppet för att hägnas in av ritualer medan de däremot fungerar alldeles utmärkt i den institutionaliserade religionen.

Alltnog, konstnärens poäng är att ritualer och (performance)konst påminner om varandra eftersom bägge handlar om en förändring eller förvandling av personen som genomgår dem. Det är alltså resan eller processen som är det intressanta, inte de individuella start- och slutpunkterna. Hon kommer också till slutsatsen att nästa steg på konstnärsbanan är att ta sig själv ur bilden: ”The public is the performance”.

För min del hade Marina Abramovic gärna kunnat få lägga ut texten mer om just den biten. Som The Space in Between nu framstår är den ett märkligt sammelsurium av nyandlig mumbojumbo om dimensioner och schamaner som diagnosticerar Abramovic med att ha intergalaktiskt DNA (det är därför hon aldrig känt sig riktigt hemma någonstans), olika mer eller mindre besynnerliga ritualer som involverar allt från lera och växter till svetthyddor, kvinnor som finner livskärleken i att laga mat och en konstnärsprocess som leder fram till en stor utställning i São Paulo 2015 vilken involverar hörselkåpor och kvartskristaller.

star_full 2star_full 2

SFF picSista inlägget från filmspanarnas SFF-dag anno 2016. Jag såg filmen med Henke, Johan och Cecilia. De andras inlägg om The Space in Between kan återfinnas hos Fripps filmrevyer och Jojjenito.

Annonser