dardennenalt. titel: Ardennerna, The Ardennes

Kain och Abel, Michael och Fredo Corleone, Jake och Joey LaMotta, Seth och Richie Gordon. Filmhistorien svämmar över av konfliktfyllda brödrarelationer och en av de senare i den raden är D’Ardennen, Belgiens bidrag till Oscarsgalan i februari 2017.

Ett ord som flög i luften när många av filmspanarna diskuterade den italienska Suburra var ”blytung”. Jag skulle våga påstå att D’Ardennen är minst lika blytung, bara på en lite mindre skala. Suburras misär låg på en politisk och storskalig nivå som gjorde hela historien rejält deprimerande och cynisk. Den belgiska misären håller sig på en familjenivå tillsammans med bröderna Dave och Kenny.

Efter en stöt som gått totalt åt pipsvängen åker Kenny i fängelse. Självklart tjallar han inte på brorsan Dave som därmed får fyra år på sig att räta upp sitt liv och bli ihop med Kennys flickvän Sylvie. Sylvie har inte heller legat på latsidan, de senaste två åren har hon varit drogfri och hoppas på att kunna skaffa sig ett annat jobb än det som klubbvärdinna. Nyheten om att Kennys fängelsevistelse är till ända hälsas alltså inte direkt med jubelrop från hans nära och kära, snarare med bistra miner och oroliga ögon.

I det här läget skulle man kanske tycka synd om Kenny om det inte snart blir tydligt att han är ett rövhål av samma monumentala proportioner som gropen i hans fitthaka. Från den stund han blir frisläppt har han en ölburk praktiskt taget fastlimmad i näven trots att Dave haft vissa alkoholproblem som han kämpat hårt för att bli av med. Kenny är den typen av person som aldrig accepterar sin egen del i saker och ting som händer – det är ju alla andra som är taskiga mot honom!

Även om D’Ardennen aldrig blir cynisk på samma sätt som Suburra präglas den icke desto mindre av en stor hopplöshet. Förstås. Det är aldrig någon större tveksamhet om var vägs ände ligger för Dave och Kenny, frågan är bara hur de tar sig dit. Men som vanligt med bra feel bad-filmer har man inga större problem att hänga med regissören Robin Pront på färden. Särskilt inte när det visuella åtföljs av ett hetsigt technoscore komponerat en viss Hendryk Willemyns och som utgör ett perfekt ackompanjemang till Dave och Kennys helvetesresa.

Manus är skrivet av samme Pront tillsammans med skådisen som spelar Dave, Jeroen Perceval. Mot honom står mannen med fitthakan, Kevin Janssens. Jag har inga problem att bli övertygad om brödernas problematiska relation, på samma sätt som jag håller andan inför Janssens bubblande raseri och tyngs av Percevals taskiga livslott. Den belgiska filmdammen är antagligen lika liten som den svenska, för Perceval har varit med i både Bullhead samt Borgman och Veerle Baetens (som spelar Sylvie) känns igen från The Broken Circle Breakdown. Trots att D’Ardennen i mångt och mycket är brödernas film funkar även hennes trasiga hörn i triangeldramat alldeles utmärkt.

Filmen börjar i en betonggrå stadsmiljö (pinsamt nog minns jag nu inte vilken stad) och avslutas i en naturmiljö som sannolikt skulle får Twin Peaks-David Lynch att göra i byxan av upphetsning. Är det inte lerigt är det till synes oändligt ödsliga skogspartier, där i Ardennerna. Avslutningen är råbrutal, but in a good way. Jag kan inte annat än rekommendera denna belgiska misär som ger mig white trash utan att jag tänker ”Gud, vad trist, ännu en white trash-film!”

En bra europeisk film alltså. Planeras det en amerikansk remake? Skiter björnen i påvens toppiga hatt?

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser