The Dead, the Damned and the Darkness (2014)

År 2011 kom en film vid namn The Dead and the Damned (också känd under namnet Cowboys & Zombies). Både manus och regi av en viss Rene Perez. Omdömena varierande, det snällaste kritikerna sade var i häradet av “bra försök!” medan andra var mindre givmilda: Filmen var “proof that bargain-basement zombie flicks, which are dime-a-dozen these days, shouldn’t be made”.

Men mr. Perez skulle visa sig vara en ihärdig man, mellan 2011 och 2014 regisserade han ytterligare fyra filmer och 2014 kom det alltså en uppföljare på cowboyzombiefilmen, The Dead, the Damned and the Darkness. Skillnaden jämfört med originalet är som synes “darkness” och ska jag utgå från kritkerna verkar The Dead and the Damned ha varit lite av en hejsan-svejsan-film (månne lite inspirerad av Cowboys & Aliens som kom samma år?).

Med en inledning som går ut hårt med zombiedöda familjer och våldtäktsförsök är The Dead, the Damned and the Darkness så långt från hejsan-svejsan vi kan komma. Tittarna får följa en löjtnant Sawyer och den unga kvinnan Stephanie som på olika vägar och på olika sätt försöker överleva i ett zombieapokalyptiskt USA. Saker och ting har precis börjat gå åt helvete på riktigt, så det finns fortfarande vapen, bilar och bensin att utnyttja.

Kanske hade denna uppföljare tjänat på lite mer hejsan-svejsan för det här var ärligt talat inte särskilt mycket att hänga i zombiegranen. Det fysiska makeup-arbetet är dock generellt välgjort — zombiesarna har fått ett slags kranieliknande utseende som verkar sätta in relativt omedelbart och deras skallar exploderar i generösa mängder grönt klägg. Löjtnant Sawyer ska tillhöra något slags specialförband och har en riktigt cool hjälm som känns lite Ant-Man-inspirerad. (Jag läser mig till att effekterna är gjorda av två herrar vid namn George Troester och Ignace Aleya.)

Däremot är ingen av skådisarna någon stjärna på det de gör, så det blir ofta lite stelt. Något som givetvis inte underlättas av ett rakt-upp-och-ned-manus som inte ger mycket utrymme för några större känslomässiga djup. Även om Rene Perez säkert tyckte att Sawyers minnesbilder av lilla frugan i något slags softat gult solnedgångsljus var oerhört psykologiskt talande.

Rakt-upp-och-ned-manuset får förvisso innehålla en redig ung kvinna, Stephanie, vars hörselnedsättning var en rätt spännande detalj om det inte vore för misstanken att den bara finns med för att kunna ha med ett oändligt antal scener där zombies kan smyga upp bakom henne eftersom hon aldrig hör dem. Dessutom förstår jag inte poängen med att hon, som tidigare varit klädd i förnuftiga kängor, jeans och skjorta, skulle kasta sig över första bästa tillfälle (vilket förstås inte alls är något särskilt bar tillfälle) att dra på sig en kort, vit klänning.

Men den största nackdelen med ett rakt-upp-och-ned-manus är förstås att det snabbt blir mördande tråkigt. Har man sett en zombie-smyg-scen har man sett dem alla, även om de inte sällan är rätt snyggt filmade med den annalkande faran i ofokus bakom vår utsatta huvudperson. Jag skulle säga att detta generellt är kanske den största rävsaxen för zombiefilmer och The Dead… sätter gladeligen tassen i den gång på gång.

I slutänden gör förvisso The Dead… ett försök att infoga lite Romerosk samhällskritik, möjligen inspirerad av Hell of the Living Dead. Men eftersom det bara blir ett slags statement som inte egentligen får någon som helst betydelse för händelseutvecklingen, utan enbart ska tjäna till att tillfredsställa tittarnas nyfikenhet, späda på deras eventuella förakt för etablissemanget och knyta samman uppföljaren till Perez eget original, blir det bara ett slag i tomma luften. Eller ett skott som missar zombiehuvudet, om man så vill.

Tyvärr blir det absolut roligaste och mest spännande med The Dead… hur filmen kunde få titeln Tom Sawyer vs. Zombies i sitt tyska DVD-släpp…

Zombietyp
Långsamma zombies, typ. En av filmens rollfigurer har studerat dem lite närmare och tycker sig ha kommit fram till att “the fresher they are, the faster they are”. Så nyblivna zombies bör alltså kunna vara ungefär lika lättrörliga som de var medan de fortfarande var levande människor. En blinkning till Night of the Living Dead (för att inte tala om en ren recap från originalet The Dead and the Damned) är att zombiesmittan har meteoritursprung.

En ny egenskap är att zombiesarna låter rätt mycket, ett slags morrande eller brummande där de hasar fram. Jag har svårt att avgöra om detta bara är ett sätt att få oss tittare mer nervösa för den döva Stephanies räkning, vi förstår ju att hon inte kan uppfatta det vi hör.

Omfattning
Utan tvekan globalt.

Vapen
Perez försöker gå Max Brooks till mötes på halva vägen för det finns absolut diskussioner om att man måste spara på ammunition, Löjtnant Sawyer gillar också att bära omkring på en slägga som han kan drämma i huvudet på zombiesarna, vilket ju är ganska smart (förutom när han istället drar den in i mellangärdet på en av de odöda där den sedan fastnar).

Men samtidigt ska ju filmer vara visuellt eller dramaturgiskt tilltalande, vilket inte alltid är förenligt med praktikaliteter. Så i vissa lägen, när det helt uppenbart skulle funka att, à la Dawn…, springande zick-zacka sig igenom en gles och långsam zombiehord, väljer man istället att slösa på de dyrbara kulorna.

Fristad
En av de få filmerna inom det här temat där rollfigurerna medvetet och aktivt söker upp en fristad som ska kunna ge dem möjlighet att härda ut epidemins förlopp och jag kan nog tycka att de gör ett ganska smart val. Tillgång till vatten och el, rejält fortifierat och till och med möjligheter till odling.

***

Idag har Fiffi hittat en film med Room-grabben Jacob Tremblay medan Filmitch tagit sig an en riktig klassiker. Typ.