28-weeks-laterNär det till slut blev en remake på Danny Boyle och Alex Garlands jättesuccé 28 Days Later… hade zombiegenren fortfarande inte riktigt kommit gång. Visst hade det producerats en hel del zombiefilmer sedan 2002, men det är inte många av dem som kan sägas vara allmänt kända. Mest profilerade torde de som på något sätt är kopplade till Romeros originaltrilogi vara: Zack Snyders remake på Dawn of the Dead, Land of the Dead, Night of the Living Dead 3D. Plus Resident Evil-serien och så förstås Shaun of the Dead.

Men om 28 Days Later… blev en slags nytändning för genren kan nog året 2007 ses som tidpunkten när den tog sitt rejäla avstamp. Här återfinner vi nämligen både I Am Legend à la Will Smith, [REC], Diary of the Dead och så 28 Weeks Later.

Karantänen som lades över Storbritannien börjar långsamt lyftas när rageinfektionen tycks dö ut av sig själv tack vare brist på nya värdkroppar. In kommer så NATO-styrkor och skyddade boenden i en rensad del av Londons East End. Återuppbyggnaden kan börja och det gör den bland annat genom att flyga in britter som av någon anledning befann sig i utlandet vid utbrottets början.

Två av dem är syskonen Tammy och Andy som förstås är överlyckliga över att få återförenas med pappa Don. Smolket i glädjebägaren är dock av avsevärd storlek – inte bara är det otänkbart för familjen att återvända till sitt gamla hus, deras mamma har också gått under i pandemin.

I en anfall av dumhet som möjligen kan tillskrivas det faktum att de inte själva upplevt rageepidemin smiter kidsen ut för att gå på en liten skattjakt och hämta några av sina käraste ägodelar från sitt övergivna hus. Men i husets övervåning väntar inte bara gamla kläder och foton utan en rejäl överraskning – mamma Alice! Det visar sig att hon av någon anledning är immun mot rageviruset vilket förstås gör chefsläkaren uppspelt, kanske finns här möjligheten att skapa ett vaccin, alla pandemiberättelsers heliga graal?!

Men Alice är inte bara immun, hon är samtidigt smittbärare av viruset, vilket Don bittert får erfara när han smyger sig in på militärsjukhuset för ge sin fru en big wet one. Snart är rageviruset återigen i farten och sprider sig lika fort som paniken i det ”skyddade” området.

Danny Boyle själv var fullt upptagen när det skulle spelas in en uppföljare men handplockade i alla fall sin ersättare – spanjoren Juan Carlos Fresnadillo. Fresnadillo tycks framförallt ha tagit fasta på Boyles lite halvryckiga stil, förstärkt den tiofalt samt dessutom lagt till lite slow motion och found footage-vibbar i form av bilder från övervakningskameror och gevärsmörkersikten. Det är nästan så man undrar om han inte hade någon slags kommunikation med [REC]-regissörerna Jaume Balagueró och Paco Plaza.

Som uppföljare betraktat måste jag ändå ge 28 Weeks Later godkänt. Själva historien känns dock betydligt mer välbekant i zombiesammanhang: ständig flykt undan blodtörstiga och snabbfotade zombiehorder. Med lite militärjakt som grädde på moset eftersom de förstås vill se till så att smittan inte sprids. Igen. Tyvärr blir scenerna som spelar upp obegripligt brutala våldsamheter till tonerna av John Murphys karakteristiskt melankoliska musik något repetitiva efter ett tag. Särskilt som filmen bränner av det känslomässiga krutet relativt snart i en scen som originalet sparade ända till det oundvikliga slutet. Det blir heller inte helt klart huruvida Don är någon slags superzombie eller om vi helt enkelt får ta del av ett scenario som aldrig blev aktuellt i 28 Days Later…

Skådespelarmässigt finns inte mycket att invända – Robert Carlyle spelar Don med den äran medan pålitlige Idris Elba är stenkäksmilitär. Jeremy Renner är militär (typecastad much?) men får åtminstone spela huvudrollen i filmens grymmaste scen. På kvinnosidan ser vi Imogen Poots som Tammy, Catherine McCormack som Alice och Rose Byrne som chefsläkaren Scarlet. Alla gör vad de ska i en film som ärligt talat inte lägger några större krafter på karaktärutveckling. Hell, det finns ju zombies att fly från!

star_full 2star_full 2star_half_full

Zombietyp
Återigen: snabba zombies med alla de egenskaper som de hade i första filmen. Om möjligt är de ännu lite mer härdiga den här gången. Det nya är förstås att människor kan vara smittbärare utan att själva uppvisa symptom.

Omfattning
Man får intrycket att att originalsmittan faktiskt hade begränsat sig till den brittiska övärlden. Men kommer det att fortsätta så? Spänningen är olidlig…

Vapen
Främst militär arsenal den här gången – automatvapen, krypskyttegevär, bomber och eldkastare. Men man blir också påhittig med ett vältajmat gasanfall samt en helikoptermejning som inte går av för hackor.

Fristad
När omgång numero due av epidemin bryter ut läggs inte mycket tid på att hitta en fristad, nu är det flykt som gäller. Inga av de inblandade har haft möjlighet till några som helst förberedelser. Det bästa man lyckas åstadkomma i den här vägen är en övergiven bil.m

Annonser