diary-of-the-deadKanske blev inte George A. Romero så himla nöjd med sin relativt påkostade men ack så generiska Land of the Dead? I Diary of the Dead söker han sig tillbaka till indierötterna och fixar till en film med ynka 2 miljoner dollar i potten.

Och det vet vi ju vid det här laget, vad är universums gudagåva till lågbudgetfilmer? Found Footage, så klart! Diary… borde jag förstås ha sett redan 2014 när Halloweentemat fokuserade (heh…) på detta ibland tvivelaktiga berättagrepp men det fick bli en zombiegenrefilm istället. I’m a wild and crazy gal…

Jason Creed är en hårt prövad filmregissör. Inte nog med att han istället för en Viktig dokumentär måste göra en skräckfilm som sin examensuppgift, han måste dessutom tjafsa med mumier som inte kan röra sig tillräckligt långsamt och en scream queen som starkt ifrågasätter sin roll som scream queen.

Men Jasons gyllene tillfälle och scoop väntar bara runt hörnet. Plötsligt börjar nyheterna sända rapporter om massmord och upplopp och när gänget med Jason i spetsen tagit sig tillbaka till universitetsområdet är det tyst som i graven och helt övergivet. Så när som på Jasons flickvän Debra som absolut vill ta sig till sin familj som bor 50 mil bort.

Alltnog, ingen har någon bättre idé så off to Scranton they go. Tillsammans med Jasons kamera. Snart dyker det dock upp hinder på vägen i form av odöda horder där det förstås tar ett tag för ungdomarna att övertyga sig om att det är just odöda horder och inte vanliga människor som behöver hjälp. Men några bett senare har de lärt sig sin läxa…

Jag ber om ursäkt, sade jag att Romero var övertydlig med sitt patos i Land…? Det tungfotade berättandet i Diary… får tyvärr föregångaren att framstå som ett under av subtilitet och nyansering. Den här gången har gamle George nämligen blivit upprörd över det allomfattande mediabruset som totalt kväver alla försök till att berätta någon slags Sanning (“That’s what started the panic, not knowing the truth”).

Ungefär en gång varannan minut nämner antingen Jason eller Debra (som också agerar pålagd berättarröst) att det är superviktigt att bevara inspelningarna för framtiden och se till att de når en informationstörstande och ovetande allmänhet (fortfarande är apokalypsen i ett så pass tidigt skede att internet ännu inte slagits ut. Måste vi väl anta…) Samtidigt visas mer än gärna TV-apparater eller datorskärmar med kaotiska bilder på antingen våldsamheter eller rovgiriga kameror som försöker dokumentera det som pågår men som samtidigt förstås också bidrar till det allomfattande bruset och anarkin. Att säga att Romero förhåller sig något tveksam till alla former av etablissemang, må det vara militäriskt eller journalistiskt känns inte som en överdrift.

Som löst liggande lök på laxen försöker manuset (skrivet av Romero själv som vanligt) dessutom klämma in halvfilosofiska funderingar över vad människan och mänskligheten är kapabel till när det kniper. Främst uttalade av den medföljande läraren Andrew Maxell som tydligen ska ha varit soldat i något slags krig (tror jag, jag såg filmen otextad…). Det är också från hans dialog med Jason som filmen fått sin titel eftersom han uppmuntrar sin student att skapa denna “diary of cruelty” Varför? “In war, cruelty becomes justified”.

Som ren found footage-film är Diary… ok, men lider av det vanliga problemet att det egentligen inte finns någon som helst storymässig anledning till att använda just det greppet. Däremot blir förstås Romeros otympliga Budskap än (över)tydligare. Som zombiefilm har jag svårt att tycka att Romero visar oss något som vi inte sett förut. Det vi tacknämligt nog slipper är förstås allt för många och långa scener av zombies som knager på benknotor även om han inte kunnat hålla sig ifrån allas vår favorit: zombien-som-reser-på-sig-och-tappar-alla-sina-inälvor.

star_full 2star_full 2

Den sista delen i Romeros nya trilogi var Survival of the Dead. Vad jag tyckte om den kan ni läsa här.

Zombietyp
Relativt långsamma, men även de utgör förstås ett rejält hot i det här tidiga skedet när folk fortfarande inte riktigt fattat vad som gäller.

Omfattning
Globalt, gänget ser bland annat ett klipp från Tokyo som också drabbats. I likhet med Land… finns även här antydningarna om att avlidna förvandlas till zombies även utan ett smittande bett.

Vapen
Ok, den här gången har mr. Romero helt plötsligt blivit oerhört påhittig. Debra suger tag i en hjärtstartare som i och för sig poppar zombieögon på ett spektakulärt sätt men som tyvärr inte innebär detta “fatal wound to the head” som vi tittare vi det här laget vet är absolut nödvändigt. Den hjälpsamme Amishbonden Samuel får god användning för sin lie och professor Maxwell visar sig vara en jäkel på pil och båge. Någonstans på slutet förekommer till och med ett hederligt bredsvärd.

Fristad
Under i stort sett hela filmen är gänget på vild flykt snarare än sökande efter en mer permanent fristad. Ett bunkerliknande panic room kan knappast sägas vara någon slutgiltig lösning.

Annonser