Ett kortare uppehåll i kavalkaden, men frukta icke — zombiesarna reser sig återigen på lördag!

***

FilmspanarnaArkimedes ska ha sagt: ge mig en fast punkt och jag ska rubba världen. Men Arkimedes jobbade med hävstänger och för Rikard Boberg är det istället klot som gäller när han försöker rubba världens mittpunkt. Eller nästan i alla fall – om bouleplaneterna inte kan komma tillräckligt nära solen (lillen, alltså – häng med i bouleanalogierna vettja!) kan man ju alltid flytta på solen.

Innan jag såg Kingpin eller The Big Lebowski hade jag aldrig kunnat gissa att bowling kunde vara en så filmisk sport (och i The Big Lebowski ser man ju inte ens en bowlingbana). På samma sätt hade jag nog aldrig gissat att en boulematch skulle kunna vara så spännande. Innan Jätten och Rikard, vill säga.

jattenTillsammans med kompisen Roland cirkulerar det mesta i Rikards liv kring boulen. Han får ständigt bannor från personalen på gruppboendet för att han tränar inne på rummet och inte ens när han fått ett klot i skallen och legat medvetslös ett bra tag är det någon tvekan om att han ska fortsätta med sin älskade sport.

Jätten (titeln kommer av att Rikard ibland föreställer sig att han är en jätte som trampar omkring i den norrländska fjällmarken) är en speciell film och efter kanske halva speltiden är jag inte så vansinnigt tagen av den. Den är absolut inte dålig men beskriver heller inte vare sig händelser eller personer som jag riktigt fastnar för.

Visst är det rätt underhållande att ta del av ett ack så genomsnittligt föreningsårsmöte som avbryts av både folk som inte vill respektera mötets genomförande och totala rättshaverister som vill annektera mötet för sina egna parkeringskorståg. Men så kommer en slags vändning och plötsligt får Jätten en helt annan relevans, i alla fall för min del. Vad jag kan se har regissören Johannes Nyholm också varit med och klippt filmen och jag inbillar mig att det märks i den tajta avslutningen.

Vad som däremot håller fin klass hela filmen igenom är både skådisprestationer och musiken av en viss Björn Olsson som andas en hel del Western- och Morricone-vibbar. Det torde knappast vara en slump att Rikard både har cowboyaffischer på sitt rum, får Kris Kristofferson-skivor i present och synes som en ensam ryttare där han kämpar sig fram på sin trehjuling.

Har man svårt för göteborgska kan förvisso Jätten bli en smått plågsam upplevelse. Själv tyckte jag att till exempel både Johan Kylén som spelar Rikards kompis Roland (boulens The Dude?) och en för mig okänd skådespelerska (må djävulen ta rollistor som bara innehåller rollfigurernas förnamn!) som spelar en av personalen på gruppboendet gick fram oerhört bra i sina respektive roller. I det avseendet påminde Jätten mig om Tjuvheder där man också fick stifta bekantskap med vanliga, hederliga människor som faktiskt försöker att både göra sitt jobb och agera medmänniskor till personer som av olika anledningar kan ha svårt att ta hand om livet på egen hand.

Generellt är Jätten filmad med en hög grad av realism (mycket svajande handkameror) och berömvärt minimalistisk i sitt berättande, samtidigt som den innehåller symboliska eller fantasifulla element. Exempelvis får Rikards mamma representeras av en persikofärgad kakadua medan han själv är en brunspräcklig ungmås. Inget som vänder hela filmen upp och ned, men som i likhet med Rikards jätte-fantasier gör Jätten till något mer än ”bara” en historia om en person som blivit pådyvlad mer än en nitlott här i livet.

star_full 2star_full 2star_full 2

Att Fiffi tycker om Jätten finns det tecken på både här och där, men tyckte även de andra filmspanarna att detta var en larger-than-life-film? Kanske får vi bara besked från ev av dem,?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?

Annonser