the-serpent-and-the-rainbowNär George A. Romero 1968 tog till sig Richard Mathesons apokalyptiska I Am Legend-historia förflyttades zombien bort från sitt voodoo-ursprung (en förflyttning som också underlättade transformeringen av henom till en symbol för både det ena och det andra). Tjugo år av zombiefilmer senare tyckte Wes Craven att det var dags att återvända till det ursprunget.

Fast ska man vara noggrann var den sannolikt Universal Pictures som tyckte att det var dags – de hade nämligen köpt filmrättigheterna till etnobotanikern Wade Davis bok The Serpent and the Rainbow som beskrev hur Davis försökte klura ut zombiemysteriet genom ett antal resor till Haiti. Man undrar ju vad Davis tyckte om det slutgiltiga resultatet eftersom hans önskemål var Peter Weir som regissör och Mel Gibson i huvudrollen (Gallipoli hade kommit 1981 och The Year of Living Dangerously året därpå).

Nu blev det alltså istället Wes Craven som äntrade regissörsstolen och Bill Pullman som ställde sig framför kameran, vilket sannolikt resulterade i en rätt annorlunda produktion än den Davis tänkt sig från början. Grunden är dock densamma: antropologen och etnobotanikern Dennis Alan beger sig till Haiti i mitten av 80-talet för att undersöka ryktena om en zombiedrog. Ett läkemedelsföretag har fått nys om en man vid namn Christophe som ska ha begravts för att sedan komma tillbaka, till synes livs levande.

Väl framme på den exotiska ön får Dennis kontakt med den vackra läkaren Mareille som hjälper honom i hans sökande efter både Christophe och det mystiska zombiepulvret. Men det är ett sökande som försvåras av den hemliga polisen Tonton Macoute. Särskilt som dess högste chef Dargent Peytraud också sägs vara en bokor, en svart magiker med stora krafter som stjäl människors själar samtidigt som han förvandlar dem till zombies.

Såvitt jag har förstått ska som sagt ett av Romeros bidrag till zombiegenren ha varit att ta zombiemyten ett steg längre bort från voodoon och mer tydligt än tidigare gjort de odöda horderna till symboler för exempelvis kommersialism. Även om The Serpent… på ett sätt återgår till zombierötterna är det emellertid inga större problem att se en zombiesymbolik som är så övertydlig att den sannolikt passerar gränsen in i artikulerad realitet.

Den hemliga polisen var ett redskap för far och son Duvalier och Christophe sägs vara en man med revolutionära böjelser som alltså skulle ha blivit zombifierad av Peytraud för att skrämma andra till lydnad. Dennis och Marielles slutgiltiga kamp med den onde magikern sammanfaller med Baby Docs flykt från Haiti och folkets glada utrop om att nu är det minsann ”liberté” som gäller. Frihet från såväl korrupta diktatorer som förtryckande vidskepelse.

Och den realiteten är till viss del problemet med The Serpent… Allt som skulle kunna bygga en skräckinjagande stämning är sådant som lika gärna skulle kunna vara rena hallucinationer hos Dennis och därmed inte alls ha någon övernaturlig bakgrund. Och därmed för min del heller inte vara det minsta skräckinjagande. I allt väsentligt blir The Serpent… snarare en antropologisk BOATS än en renodlad skräckfilm.

Innan Dennis kommer till Haiti är han på en forskningsresa i Amazonas. I syfte att lägga någon slags grund till fortsättningen får händelserna i Amazonas på något sätt utgöra planteringar till det som senare händer på Haiti. Vilket tyvärr bara blir konstigt och istället får mig att ifrågasätta Dennis vetenskaplighet när hans berättarröst (som läser upp hans egna anteckningar) börjar yra om ett han känner av en slags ond närvaro. Scenerna där Mareille försöker visa och förklara för Dennis hur Haiti är ”85% catholic but 110% voodoo” är tyvärr rejält trista. En evighetslång sexscen hjälper inte till, den heller.

En film som The Serpent… bygger i hög grad på stämning och det är något som jag inte tycker att Craven lyckas skapa den här gången. Voodoo tillhör tyvärr den sortens territorier som blir mindre spännande ju närmare verkligheten de ligger.

star_full 2star_half_full

Zombietyp
Egentligen inte applicerbart. Zombieprocessen är mycket specifik och kan bara gälla enskilda personer. Någon smitta är det inte tal om och effekterna kan vara oerhört varierande från person till person.

Omfattning
Mycket begränsad. Beror helt på hur många politiska dissidenter man vill oskadliggöra.

Vapen
Ytterligare en sak som drar ned filmen för min del: ”The battle will be fought in your mind”… Boring! Inget Max Brooks har att komma med är till någon större hjälp i det här fallet.

Fristad
Skulle möjligen vara det som är det mest skräckinjagande med hela filmen – det finns ingen egentlig fristad eftersom det inte är zombiesarna som är problemet. I denna kategori blir det alltså tydligt att The Serpent… därmed är lite av en kantboll i temat eftersom det inte är zombiesarna själva som är det farliga.m

Annonser