The Return of the Living Dead (1985)

Vad kan vi lära oss av skräckfilmer? En hel massa saker förstås, bland annat att det är rätt korkat att uttryckligen förklara att det är din värsta mardröm att bli biten och uppäten levande av en massa gamla gubbar. För är det något man kan vara säker på i fortsättningen så är det att det kommer att förekomma en massa bitska farbröder.

Den som har denna något ovanliga dödsfruktan är punktjejen Trash som, förutom dödsfantasier, bland sina intressen kan lista att nakendansa på kryptor om natten till tonerna som strömmar ut från Chucks tidsenliga boombox. Samtidigt som metal-punkaren Suicide har existentiell ångest (”This is just not a costume, you know”) och Tina väntar på att pojkvännen Freddy ska sluta på jobbet.

Men det ska förstås visa sig att en övergiven kyrkogård inte är det smartaste stället att befinna sig på när zombieregnet öser ned. Den nederbörden är i sin tur en konsekvens av att det inte tycks finnas något annat sätt att ta hand om det levande lik som Frank, Burt och Freddy stöter på än att bränna upp det. Och vart tar askan och röken från det liket vägen om inte ut i regnet? Det levande liket är förstås i sin tur en konsekvens av att lagret där de tre arbetar innehåller några slags mystiska zombietunnor som lägligt nog springer läck en kväll i juli.

Och vart kommer zombietunnorna från om inte armens halvdana försök att städa upp efter en kemisk olycka i slutet av 60-talet? En händelse som alla vid mitten av 80-talet känner igen från Romeros klassiker Night of the Living Dead, en film som alltså egentligen är en BOATS.

Nu för tiden är det ju främst George A. Romeros namn som förknippas med Night… och dess efterföljare. Han hade dock lite hjälp från en viss John Russo när det kom till manusskrivandet och det var denne Russo som, när deras vägar skildes åt, lyckades gama åt sig rättigheterna till begreppet ”living dead”.

Idén om att göra en film med namnet Return of the Living Dead valsade runt ett par varv innan den landade i Alien-manusförfattaren Dan O’Bannons knä. Han skrev om det hela radikalt och slutresultatet var inte en bloddrypande zombieskräckis som i bästa fall nådde upp till något av det som Romero hade åstadkommit, utan en zombiespoofskräckis som (nästan) lika gärna hade kunnat komma från Zucker-Abrahams-Zucker-gänget.

Filmen driver med det mesta som hunnit läggas fram i tidigare zombiefilmer och skapar dessutom en helt egen genrestandard – här är det nämligen första gången som zombiesarna inte bara är ute efter mumsigt människokött utan mer specifikt mumsiga hjärnor. Det kan också vara värt att notera att handlingen till viss del snattas rakt av i den tidigare nämnda filmen från ’88 som går under titeln Zombie 3 eller Zombie Flesh Eaters 2 (regisserad av Lucio Fulci samt Bruno Mattei och Claudio Fragasso).

Men förutom det inledande tumultet i lagerlokalen när itusågade hundar börjar vakna till liv och trojkan Frank-Freddy-Burt förgäves försöker ta livet av en zombie ligger nu för tiden kanske den största komiska behållningen i det faktum att särskilt ungdomsgänget och soundtracket är så mycket 80-tal att det gör ont.

Å andra sidan kan man också njuta av ett antal riktigt fina praktiska effekter, framförallt i form av animatroniska dockor och den klassiskt drypande ”Tarman” (första zombien som låg i källartunnan).

Zombietyp
Zombiesarnas rörlighet är i princip densamma som de har när de blir återupplivade av askregnet. De kan alltså både springa och röra sig obehindrat, oavsett hur små delar som finns kvar av dem. Den känns sannolikt att en viss Peter Jackson var inspirerad av både Return… och Re-Animator när han gjorde Braindead 1992. Zombiesarna kan också både prata och tänka, vilket förstås är till nytta när man är på hjärnjakt (”Send…more…cops”). Inte särskilt traditionsenliga alltså.

Omfattning
Det verkar inte finnas någon zombiesmitta att tala om, däremot tycks alla döda varelser som träffas av askregnet eller utsätts för gasen återupplivas. Så en jäkla massa zombies till att börja med men ändå en begränsad population så länge det inte fortsätter att regna.

Vapen
Från början gör de inblandade tappra försök att göra på det sätt som ju alltid funkat i filmerna hittills (och som förstås rekommenderas av Max Brooks) – mosa zombiehjärna. Hacka, yxa och bensåg är ett par av de tillhyggen som kommer till användning. Men så snart det blir tydligt att egentligen inget riktigt kan förgöra den här zombietypen handlar det mer om att försöka värja sig från att få huvudsvålen avbiten.

Fristad
Man gör så gott man kan med det som finns tillgängligt – begravningshemmet och lagerlokalen. Olika försök att stänga in sig försvåras naturligtvis av det faktum att de här zombiesarna är rätt så smarta men under rådande omständigheter tror jag nog att våra inblandade skulle gå godkänt av Max Brooks.

Annons