Här följer fortsättningen på gårdagens inlägg om George A. Romeros klassiker Dawn of the Dead.

***

dawn-of-the-dead-1978För perioden (70-talet alltså) kanske Franny framstod som en stark kvinnlig karaktär, eftersom hon inte skriker halsen ur sig vid åsynen av varenda zombie, men i backspegeln är hon inte mycket att hurra för. Hon lämnas nästan alltid kvar i “säkerhet” medan männen utför sina sysslor, en tendens som inte blir mindre när det visar sig att hon är gravid. Ett besked som Peter möter med den lakoniska kommentaren: “Do you want to get rid of it?” Vill man vara väldigt snäll skulle man kunna tänka sig att “you” i det här fallet skulle betyda Steve och Franny men eftersom han bara pratar med Steve känns det tveksamt.

Franny påpekar tidigt att hon inte kommer att hönsmamma sina manly men men vem är det som tittaren i princip alltid ser lagandes mat till hela bandet eller ta hand om de bitna? Hon vill inte heller bli behandlad annorlunda än de andra tre, ett tillkännagivande som motas av Peter: “You are not going with us until you learn to handle yourself”. Att pilot-Steve redan bevisat att han inte kan skjuta for shit är tydligen inte relevant i det sammanhanget.

Jag tycker inte Dawn… lyckas skapa samma fina atmosfär som Night… men det är uppenbart att Romero i denna andra film finner minst lika stort nöje i att utforska sina odöda som de mänskliga relationerna på ett sätt som gör den intressantare. Inte minst eftersom dynamiken mellan de fyra överlevande är mer nyanserad än den var i huset i Night… Upptakten är som sagt också bättre, mer olycksbådande och hotfull. En spännande detalj som jag är tveksam om den nödvändigtvis gör filmen bättre, men klart annorlunda, är att det hela tiden är så ljust. Inget nattligt smygande och billiga hoppa-till-effekter i skuggorna.

Romero hade lite tufft med att hitta finansiärer till sin uppföljare och tog därför emot hjälp från en viss italienare vid namn Dario Argento i utbyte mot distributionsrättigheter. Det har fått till följd att det finns en version av filmen på 127 minuter som gick upp på amerikanska biografer och en version på 116 minuter (också kallad Zombi) som distribuerades av Argento till icke-engelskspråkiga länder. För att ytterligare förvirra det ärade publikum finns dessutom en version på 139 minuter (kallade Extended, alternativt Director’s, Cut) som raskt klipptes ihop av Romero för att skickas till Cannes 1978.

Av de tre skulle jag nog säga att den amerikanska versionen är den som håller den bästa kvaliteten och stämningen. I det längre formatet finns det som så ofta i de fallen mestadels meningslösa scener som stoppar upp tempot utan att för den skull egentligen tillföra något nytt. Argentos kortare film har å andra sidan klippts lite väl hårt. När Roger och Peter drar iväg för att fixa ett par lastbilar att ställa för ingångarna går det precis enligt planerna första rundan och de är fullt förklarligt glada och upphetsade över det (särskilt Roger). Denna första runda har försvunnit i Argento-versionen varför det framstår som fullkomligt obegripligt att Roger skulle tycka det var roligt att köra lastbil.

Den amerikanska bio-versionen låter dessutom sina eftertexter rulla mot en av de mer hiskeligt färgsatta utsmyckningarna i köpcentret samtidigt som det spelas en slags hurtigt cirkusinspirerad trudelutt, en kontrastering som funkar trots sin övertydlighet. Den nedklippta filmen visar istället sina eftertexter mot svart bakgrund och ett betydligt mer generiskt musikstycke vilket inte alls skapar samma eftersmak.

Däremot kan jag tycka att det är lite synd att Romero bestämde sig för att helt skrota det ultimata downer-slut han hade i åtanke. Franny och Peter flyger iväg mot en osäker, men åtminstone inte i nuläget odöd, framtid istället för att var och en av de överlevande på sitt håll och på sitt eget sätt får ta livet av sig. Det hade i sanning skapat en eftersmak av förkolnat ben i munnen.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Zombietyp
Riktigt klassiska långsamma zombies med gråsminkade ansikten. De reagerar främst på ljud och är rädda för eld.

Omfattning
Allt spridande får man anta, efter ett tag upphör alla former av TV-sändningar.

Vapen
Eftersom det är långsamma zombies vi snackar om här är det inte sällan det går att springande kryssa sig igenom dem, annars kan ett välriktat knytnävsslag göra susen. På det stora hela är alla ständigt ute efter rejäla skjutvapen men egentligen kan vad som helst som slår in skallen på de odöda funka. Till och med helikoptrar.

Fristad
Köpcentret är som sagt rätt optimalt när det väl är avspärrat. Det är helt enkelt ett stort betongblock med ett fåtal lättkontrollerade ingångar. Samtidigt är placeringen inte särskilt hållbar i långa loppet eftersom det är långt till mat och vatten när butikerna inte längre kan stå till tjänst.

Annonser