Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!

***

Den digitala industrin börjar flexa sina muskler: Arpanet har helt övergått till TCP/IP, datorn Apple Lisa introduceras och världens första 3D-printer ser dagens ljus.

Och så rullar förstås den matkulturella imperialismen på: i Sverige kan vi smaka Coca-Cola Light för första gången och McDonald introducerar sina Chicken McNuggets.

Ett stort år för gamla Svedala när vi skaffar oss en ny nationaldag och en ung sångerska i gul byxdress och stövletter vinner melodifestivalen. I kategorin “Händelser man kanske helst inte vill minnas” återfinns Sveriges första (diagnosticerade) offer för den nya sjukdomen med det obegripliga namnet aids.

De som försvinner framför och bakom kameran är: George Cukor, Gloria Swanson, Gunn Wållgren, Louis de Funès, Desmond Bagley och Luis Buñuel.

10. Scarface
Det är tveksamt om Scarface i nuläget är mest känd för att Al Pacino spelar över ordentligt för första gången, vadandes i knädjupa högar av kokain och patronhylsor, eller för sin förmåga att inspirera småskurkar till att vilja vada i knädjupa högar av kokain och patronhylsor. Samt kläcka ur sig ett citat som strikar ut sig från att tas upp nedan genom att börja vara rejält utnött.

”I’m Tony Montana! You fuck with me, you fuckin’ with the best!”

scarface-pic

9. The Dead Zone
Som vanligt har jag alltid älskat boken långt över filmen, men för att vara en filmatiserad Stephen King är The Dead Zone verkligen inte dålig. Tyvärr har filmen kanske fått ny aktualitet genom likheterna mellan Greg Stillson och en viss amerikansk presidentkandidat. Johnny Smith, var är du när vi behöver dig?!

”You cowardly bastard! You’re not the voice of the people, I am the voice of the people! The people speak through me, not you!”

the-dead-zone-pic

8. The Man With Two Brains
Om inte annat en film som förtjänar sin plats på listan för att påminna om att det fans en tid när Steve Martin var riktigt, riktigt dumrolig och inte bara mys-komedi-rolig.

“I don’t know. I’ve always just loved to kill. I really enjoyed it. But then I got famous, and – it’s just too hard for me. And so many witnesses. I mean, *everybody* recognized me. I couldn’t even lurk anymore. I’d hear, ‘Who’s that lurking over there? Isn’t that Merv Griffin?’ So I came to Europe to kill. And it’s really worked out very well for me.”

the-man-with-two-brains-pic

7. Flashdance
Jag har nästan en starkare relation till soundtracket än filmen eftersom det dröjde länge innan jag såg den. I mitt huvud har jag så att säga dansat betydligt mer med Irene Cara än Jennifer Beals. Men vattenscenen är en klassiker…

”Can I start again?”

flashdance-pic

6. Psycho II
Jo, det fanns uppföljare på 80-talet också och en del av dem var ju riktigt bra (VSB: #4). Eftersom Psycho II kom så pass långt efter originalet är det än mer imponerande att man lagt lite ansträngning på att få till en riktigt bra historia som nästan är mer sorglig än otäck. Filmens räddning var sannolikt att Anthony Perkins återvände till sin paradroll.

”It’s starting again.”

psycho-ii-pic

5. The Meaning of Life
Inte lika helgjuten som Life of Brian, inte lika rolig som Holy Grail. Men det är klart att en Monty Python-film försvarar sin plats på listan, inte minst tack vare ett hejdundrande soundtrack. ”Every sperm is sacred”! ”Christmas in heaven”! ”Not the Noël Coward song”! Men när Mr. Creosote dyker upp blundar jag och håller för öronen.

”Well, I mean, we’ve got two children, and we’ve had sexual intercourse twice.”

the-meaning-of-life-pic

4. Return of the Jedi
Inte vilken uppföljare som helst, utan en uppföljare till en uppföljare. Eller tredje delen i en trilogi om man vill vara lite tristare. Den klart svagaste i denna original-trilogi men absolut inte sämre än att den är listvärdig i ett lite skralt filmår (i bemärkelsen att jag inte sett särskilt många filmer). Filmen är bäst så länge vårt tappra gäng befinner sig på Tatooine, inte minst eftersom man då kan dagdrömma om att göda sarlaccen med ewoker.

”A Jedi Knight? Jeez, I’m out of it for a little while, everyone gets delusions of grandeur!”

return-of-the-jedi-pic

3. WarGames
Klassisk ungdoms- och kalla kriget-thriller som på sina ställen fortfarande är grymt spännande. På andra ställen är den grymt dator-daterad men vad spelar det för roll när vi bjussas på Matthew Broderick som datorgeni och Ally Sheedy i dunväst.

”Greetings, Professor Falken.”

wargames-pic

2. Zelig
Ingen riktig lista utan en mockumentär! Här låtsas Woody Allen att han är en mänsklig kameleont och det blir finstämt och småputtrigt på typiskt Allen-manér. En lite bortglömd film från regissörens CV kan jag tycka.

“I worked with Freud in Vienna. We broke over the concept of penis envy. Freud felt that it should be limited to women.”

zelig-pic

1. To Be or Not To Be
Mel Brooks mest finstämda film, vilket säkerligen beror på att det är en remake på en Ernst Lubitsch-film. Förfärligt fin är den i alla fall och det beror till stora delar på den gudomliga Anne Bancroft. Men övriga casten är inte dum den heller – José Ferrer, Christopher Lloyd och Charles Durning.

”Oh look, a piano! With KEYS! And it WORKS!”

to-be-or-not-to-be-pic

Några bubblare gick det väl att skaka fram också: Danton, Cujo, Octopussy.

Innan jag avslutar måste jag förstås uppmärksamma det faktum att 1983 är året då inte mindre än tre (3!) olika Stephen King-filmatiseringar hade premiär. En av dem finns med på listan, en är en av bubblarna men vilken är den tredje (klicka på länken om du vill veta svaret)? Kan någon av de andra Filmspanarna ha petat upp den på sin lista månne?

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Filmitch
Jojjenito
Filmmedia
Absurd Cinema
Flmr
Filmfrommen

Annonser