Revenge of the Zombies (1943)

Säga vad man vill, men framtidsvisioner saknas inte hos tredje rikets tjänare. Särskilt inte om man ska se till utvecklingen av zombiefilmgenren. I Louisiana meddelar nämligen vetenskapsmannen doktor Max Heinrich Von Altermann sin tyske landsman och Berlinkontakt att ”I am prepared to supply my country with a new army, numbering as many thousands that is needed. An army of the living dead!”

Men den slemme landsförrädaren hinner förstås aldrig så långt. I hans väg står nämligen de rakryggade och hederliga all-american-männen Scott och Larry. Scott kommer för att begrava sin syster Lila som var gift med Von Altermann. Under inflytande av den rakryggade och hederlige all-amerikan-läkaren Dr. Keating blir han dock övertygad om att Lilas död inte var naturlig, utan berodde på ”something…sinister”.

Detta är en känsla som förstärks när Lila plötsligt är försvunnen från sin kista som ligger på lit de parade i det Von Altermannska hemmet. I huset finns dessutom den högst suspekte betjänten Lazarus (hint: vill man dölja sina zombieaktiviteter bör man kanske överväga att inte kalla sin tjänare för Lazarus) som ser avgjort död ut och som levererar alla sina uttalanden med monoton röst. Samt den gamla tjänarinnan Beulah som skrockande hasar omkring i köket och som har oroväckande goda kunskaper om den giftiga träskliljan som växer och frodas precis runt husknuten. Vi ÄR ju ändå i Louisiana…

Revenge of the Zombies ses vanligen som en slags uppföljare till King of the Zombies men egentligen är den mer av en remake. Vi har två män och deras afro-amerikanske comic relief-tjänare (återigen porträtterad av Mantan Moreland) som mer eller mindre blir fast i skurkens enorma hus. Även Beulah är välbekant eftersom hon spelas av Madame Sul-Te-Wan. Skillnaden mot rollen som Tahama är dock att hon den här gången är en ofrivillig medhjälpare till den nazistiske skurken.

Även här var det meningen att Béla Lugosi skulle vara med (eller börjar vi ana något av ett smart marknadsföringstrick från Monogram Pictures sida?) men istället är det den världsvane och förbindlige John Carradine som får göra rollen som Max Heinrich Von Altermann. (Att en man med det namnet inte ses som det minsta suspekt (annat än i samband med hustruns död) 1943 i USA får väl anses…anmärkningsvärt…)

Jag tror att det är både Carradines prestation (som innehåller många stramt tyska klackklickningar) och ett visst mått av visuell ambition hos regissören Steve Sekely (vilken senare bland annat gjorde sci-fi-klassikern Day of the Triffids) som faktiskt gör Revenge of the Zombies till en aningen bättre film är sin föregångare. Samtidigt ser jag att regissören till King…, Jean Yarbrough, också stod bakom en av förra årets Halloweenfilmer, The Vampire Bat, som ju faktiskt var helt ok.

Förutom Mantan Moreland och Madame Sul-Te-Wan har vi dessutom återigen en afro-amerikansk storhet på rollistan. Betjänten Lazarus spelas av James Baskett, mer känd som Uncle Remus i Song of the South från 1946, Disneys mest rasistiska (?) film någonsin. För den rollen fick Baskett trots allt en hedersoscar 1948, vilket var absolut första gången en afro-amerikansk skådis kunde lägga vantarna på en guldgubbe.

Värt att notera i det rasmässiga perspektivet är också att det vita paret i slutänden beter sig som om de vore gifta trots att de känt varandra i högst ett par dagar medan den yngre svarta kvinnan (spelad av Sybil Lewis) frankt förklarar för Mantan Morelands Jeff när han föreslår ett framtida giftermål: ”If I get a swell job, honey, I don’t need to get married”.

Men bortsett från det skådespelarhistoriska godiset är Revenge… också mer underhållande än King… trots att jag tror att det egentligen är meningen att den skulle vara mindre komisk och mer av en renodlad skräckfilm. Charmen ligger förstås i dess propagandapotential där det görs supertydligt att tyska slemproppar aldrig kommer att kunna besegra, överlista eller påverka rakryggade och hederliga all-american-män. Eller deras yppiga systrar. Von Altermann lyckas nämligen inte helt kuva Lila, som i slutänden har tillräckligt med självständig all-american-hjärnkapacitet kvar för att vända galningens zombiearmé mot honom själv. USA, A-OK!

Zombietyp
Voodootypen eller i alla fall resultat av något slags gift. De är främst olyckliga offer för Von Altermanns vidriga experiment.

Omfattning
I nuläget begränsad, men enligt Von Altermann själv tycks det som om bara Hitlers fantasi sätter gränserna för hur stor armén kan bli.

Vapen
Återigen verkar zombiesarna odödliga, skjutvapen biter vare sig på Lila eller hennes sedesamt heltäckande begravningsklänning. Blir som sagt å andra sidan aldrig aktuellt att försöka förgöra dem.

Fristad
Behövs ingen.