jag-heter-inte-miriamDet finns många olika typer av livslögner, både stora och små. Till de små kan man kanske tänka sig varianten ”Jag har aldrig gillat den här tröjan men jag fick den av mormor och hon blir besviken om jag inte har den på mig ibland”. Till de stora bör man nog räkna det som 75-åriga Miriam går och bär på.

En parant och bestämd dam i sina bästa pensionsår som fortfarande klarar sig själv i den stora villan och som på födelsedagsmorgonen blir uppvaktad av son med familj. Vad kan väl hon ha att skygga för i sin personliga historia? Att hon satt i koncentrationsläger innan hon kom till Sverige är ingen större hemlighet, även om det knappast är något man småpratar om över en kopp kaffe. Men det faktum att Miriam egentligen inte alls heter Miriam och inte alls var judinna är något som hon knappt ens själv orkar tänka på.

Under en födelsedagspromenad i ett sommaridylliskt Nässjö tillsammans med sondottern Camilla ges dock tillfälle att inte bara återuppleva fasorna i Auschwitz och Ravensbrück utan också närma sig den stora lögnen: att Miriam egentligen heter Malika och är rom.

Man kan använda välkända historiska händelser som Förintelsen för att berätta helt andra historier. När det gäller Förintelsen upplever jag dock att det är betydligt vanligare att göra tvärtom – använda ett persongalleri och någon form av ramhistoria för att berätta om just denna historiska händelse. Ge den ett ansikte, en kropp och ett sinnelag som gör att läsaren lättare identifierar sig med berättelsen som därmed ges chans att ta sig in under huden.

En stor del av poängen med Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam är förstås att vi genom Miriam/Malikas minnen ges en möjlighet att, inte bara med hjärnan utan också med hjärtat och magen, få någon form av uppfattning om livet i nazisternas koncentrationsläger. Men i så erfarna författarhänder blir också Miriam/Malika till något mer än bara förmedlande staffage.

Min påtagligaste uppfattning om bokens huvudperson är att hon har överlevt tack vare en oerhört god förmåga att stänga av och stänga ute. Först sin identitet som rom och sedan det som händer i lägren. Axelsson gör det kanske lite väl övertydligt när hon i princip med en gång låter oss förstå att Miriam kan dela upp sina minnen i olika rum vilkas dörrar är mer eller mindre lätta att stänga till. I de inledande beskrivningen av minnena blir Axelsson också övertydlig och jag undrar om hon till och med är orolig för att läsarna inte ska förstå att det är en Viktig bok som vi är på väg att dyka in i. Litar hon inte på att kunna behålla vår uppmärksamhet genom en lite lugnare upptakt?

Nyckeln till Miriam/Malikas överlevnad tolkar jag alltså som hennes förmåga att forma sin egen verklighet. Hon låtsas exempelvis att hon tvättar sin egen hjärna ren från allt skräp och skit som hon upplevt i sitt liv, en ritual hon genomgår varje födelsedagsmorgon. Inte så att hon lever i något slags sagoland med enhörningar och sockervaddsträd men hon skapar sig ett pansar genom att inte tänka på sådant som hon ändå inte kan göra något åt. Hennes förmåga att kunna välja vad som ska få ta plats i hennes hjärna ser jag som hennes främsta egenskap.

Jag har inte läst mycket av Axelssons produktion men tyckte väldigt mycket om Aprilhäxan. I jämförelse med den boken har jag svårt att komma ifrån känslan av att författaren fallit i samma fälla (om det nu inte var ett fullt medvetet val från hennes sida) som så många andra före henne som vill berätta om ett historiskt skeende. När historiens personer först och främst ska användas för att berätta om denna historia är det inte så konstigt att andra delar blir satta på undantag.

Miriam själv framstår för mig i och för sig som en fullödig person men det som Axelsson väljer att låta henne uppleva sker utifrån behovet att berätta en historia om romernas öden under nazisternas styre. Den övriga familjen runtomkring henne blir desto mer skissartade, jag upplever exempelvis att sondottern Camillas viktigaste funktion är att vara stand in för den frågvise läsaren och det avslutande familjegrälet blir nästan underligt i sammanhanget eftersom det känns så pass ogrundat i det boken har berättat dittills.

Med ett antal olika böcker om just den judiska Förintelsen innanför bältet tycker jag inte heller att Axelsson levererar något direkt nytt, vare sig i fakta eller känslor, om just det. Jag heter inte Miriams aha-upplevelser ligger istället i det romska perspektivet och Miriams tid i Sverige efter räddningen i form av Röda Korsets bussar från Ravensbrück. Att det förekom ”tattar”kravaller i Sverige och att en romsk identitet var något så vederstyggligt att det knappt ens gick att tänka på, till och med i det till synes trygga Svedala.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser