The Adventures of Tintin (2011)

alt. titel: Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet, The Adventures of Tintin: The Secret of the Unicorn

Den unge journalisten Tintin, ständigt iförd äppelknyckarbyxor, vit skjorta och blå tröja, har en osviklig förmåga att ramla över det ena äventyret efter det andra. Det är inte utan att man undrar hur han egentligen hinner med sitt vanliga yrke. Till och med på ett oskyldigt förmiddagsnöje som en loppmarknad lyckas han köpa på sig en skeppsmodell som visar sig spela huvudrollen (eller ja, en av tre huvudroller om vi ska vara petiga) i en historia som leder tillbaka till 1700-talet och ofattbara sjörörvarskatter.

Jag måste erkänna att jag tillhörde dem som ogillande snörpte på munnen när jag hörde talas om samt såg bilder från Steven Spielberg och Peter Jacksons datoranimerade Tintin-äventyr. Jag, liksom många andra, är förstås uppväxt på de gamla hederliga seriealbumen samt Tomas Bolmes klassiska inläsningar. Varför måste man nödvändigtvis göra om fullt funktionsdugliga förlagor? Varför kan inte framgångsrika filmmakare hålla tassarna borta från sin barndoms hjältar? Morr, morr, gnäll, gnäll.

Därmed kastade jag mig alltså inte direkt över filmen när den fanns tillgänglig, den har som synes fått ligga på is ett bra tag. Vilket nog inte var helt fel för när det nu yppade sig tillfälle att se den och aktivt jämföra med både seriealbumet Enhörningens hemlighet och den franskkanadensiska TV-serien från början av 90-talet visade det sig att datoranimerade Tintin inte var så illa ändå.

Visst, det tar ett bra tag att vänja sig vid att Tintin inte längre bara är äppelkindad utan att dessa kinder också har en distinkt rundning samt att den unge journalisten hyser en förbluffande likhet med skådisen Jamie Bell (Tintins röst levandegörs av…guess who…).

Men när det väl är gjort tycker jag att långfilmen lyckas riktigt bra med att gjuta ihop historierna från främst Enhörningens hemlighet och Krabban med guldklorna. Det blir från gång till annan i och för sig både väl action- och TV-spelsbetonat men det är å andra sidan egenskaper som absolut inte bara hemsöker just den här filmen. Kanske har en viss forsränningsscen till och med fått återkomma i en av Mr. Jacksons senare alster?

Att man sedan skulle ha förväntat sig ännu mer från ett manus skrivet av Edgar Wright och Joe Cornish är förstås en annan sak. Eventuellt är det dock dessa herrar (tillsammans med Steven Moffat, rätt ska vara rätt) som ska ha cred för alla de små nickningar som förekommer här och var till både Tintin, hans äventyr och tecknade serier generellt?

Särskilt ökenscenerna tyckte jag påminde väldigt mycket om Raiders of the Lost Ark i sin känsla och det var därför lite kul att kunna läsa sig till att Spielberg fick inspiration till att försöka göra film av Tintin när någon påpekade hur mycket Raiders… påminde om ett Tintin-äventyr. Spielberg har alltså på olika sätt försökt göra film av denna ”Indiana Jones for kids” sedan det tidiga 80-talet.

På det hela taget ett frejdigt och underhållande matinéäventyr men missa inte chansen att också återuppta bekantskapen med de gamla albumen – Tintin har hållit bättre än vad man skulle kunna tro för tidens tand. Vilket förstås inte gäller attityder till exempelvis andra kulturer men den diskussionen förslår jag att vi tar en annan gång.