i-saw-the-devilalt. titel: I Saw the Devil

Upplägget i denna sydkoreanska thriller är lika enkel och klassisk som Coco Chanels lilla svarta. Efter att den unga kvinnan Joo-yun hittats mördad och styckad å det grövsta slår sig hennes far och fästman ihop för att söka rätt på mördaren och utkräva en lämplig hämnd. Till saken hör att fadern Jang är polis som kan få information om identiteten på de misstänkta gärningsmännen och fästmannen Soo-hyun en säkerhetsagent med mindre nogräknade kollegor som inte tycks ha några som helst problem med att hjälpa till i jakten. Frågan som återstår handlar mest om hur länge och djupt ned i avgrunden Soo-hyun har stirrat i sin omättliga sorg efter Joo-yun.

Eller är han så sorgsen, egentligen? Som vanligt i i den här filmgenren får man intrycket av att Soo-hyun ganska snabbt ersätter sorgen med Hämnden, en betydligt mer proaktiv hållning där han får chans att Göra Något. And boy, does he do something…

Det oundvikliga våldet är minst sagt brutalt och kameran skyggar inte för särskilt mycket. Enorma rörtänger mot oskyddade skrev, hantlar mot ögonhålor, järnrör mot skallar, en uppsjö av huggverktyg och till och med en giljotin. Allt är grafiskt och inte sällan snyggt formulerat med minutiöst skvättande blod och plågsamt utsträckta kroppsdelar.

Tyvärr innebär allt detta våld att man till slut också tvingas dra slutsatsen att koreanska hämnare och inte minst koreanska seriemördare tydligen tål hur mycket stryk som helst. Filmens huvudsakliga antagonist fortsätter att vara en rätt formidabel motståndare även med en bruten handled, en avskuren hälsena och mångtaliga slag med tidigare nämnda järnrör mot tidigare nämnda skalle. Nu är han förvisso galnare än en kokainrusig järv med en hord oskyddade renkalvar i synfältet, men det borde kanske finnas gränser även för en galnings förmåga till mind over matter.

Galningen Kyung-chul spelas av ingen mindre än Oldboy själv, Choi Min-sik. Han gör en bra rollprestation i så måtto att man inte har några större problem med att tro på att han verkligen fullkomligt rubbad men samtidigt gör det förstås rollen lite endimensionell. Och jag kan inte påstå att att hans galenskap någon gång gjorde mig rädd för honom. Dessutom kan man undra över hur denna järvgalne man så länge tycks ha undkommit polisen. Särskilt som nästan alla de brott och gruvligheter han utför efter det att Soo-hyun börjat förfölja honom antyder ett sinne som är mer lagt åt råbarkad brutalitet än den överlagda och utstuderade noggranhet som man kommit att förknippa med seriemördare.

En som däremot är utstuderad är Soo-hyun och hans hämnd. Tyvärr blir jag inte helt på det klara varför han bestämmer sig för att vara så utstuderad och särskilt inte gång på gång. Det gör dels att han visar med önskvärd tydlighet att han egentligen inte bryr sig om ifall Kyung-chul hinner ge sig på andra oskyldiga (hans behandlig av Kyung-chuls stackars familj blir särskilt tveksam i detta fall), dels att filmen till slut börjar kännas smått utdragen samt onödigt lång och kringelkrokig.

Efter en del funderande kom jag dessutom fram till att jag för egen del nog lättare kan ta in hämndfilmer av Death Wish-typen, där en hel del fokus ligger på protagonistens psykologiska förändring från medkännande och laglydig medborgare till skoningslös hämnare. I Saw the Devil tillhör snarare genrens mer deskriptiva kategori, där tittaren måste dra sina egna slutsatser om någon eventuell psykologisk förändring eller utveckling enbart utifrån vad som sker. Psykologisk insikt är inte vad som främst sysselsätter I Saw the Devil, men hey, det finns ju så många oskyddade skallar att slå in.

Filmen är definitivt ingen turistreklam för Sydkorea, landet tycks mest fullsmockat av galna seriemördare (i pluralis!), sexualförbrytare, förvirrade poliser som hela tiden ligger ett steg efter den private hämnaren och oskyldiga flickoffer. Stämningen är bister, kall och utan misskund.

Kommer man in i den stämningen kan jag mycket väl tänka mig att I Saw the Devil är en alldeles utmärkt thriller; välgjord, visuell och rå på ett sätt som bisarrt nog känns fräscht. Nu blev det tyvärr så att alla de ovanstående funderingarna ledde till att stämningen inte hade mycket till chans. För min del blev I Saw the Devil varken läskig, spännande eller engagerande.

star_full 2star_full 2star_half_full

Några som inte hade problem med att komma in i den där stämningen är exempelvis:
Fiffis filmtajm
Filmitch
Movies-Noir
Vrångmannen
Jojjenito

 

Annonser