casual-vacancyDet är svårt att komma ifrån intrycket att J.K. Rowling med The Causal Vacancy verkligen ansträngt sig för att berätta en historia förlagd så långt ifrån magiska slott, trollkarlar och drakar som det bara är möjligt.

Istället tillhandahåller hon höggradig realism i en liten småstad i sydvästra England där det finns gott om missnöjda tonåringar, misshandlande föräldrar, otrogna makar, socialfall och missbruksproblem.

Det självbelåtna Pagford hamnar i ett upprorstillstånd när den aktade och mycket populäre lokalpolitikern Barry Fairbrother faller ned död på golfklubbens parkering. Nu finns det nämligen att hål bland stadens styresmän (en så kallad ”casual vancancy”) som måste fyllas. Frågan är bara vem som ska avgå med segern i den kampen.

Stadens starke man, delikatessaffärsägaren Howard Mollison (som inte har något emot att folk uppfattar honom som en ”borgmästare” trots att han formellt inte har den titeln), ser advokatsonen Miles som den självklara kandidaten. Men Barry brann för att behålla det socialt utsatta området The Fields inom Pagfords hank och stör och just den stafettpinnen finns det andra som kan tänka sig att plocka upp. Om inte annat för att hedra Barrys minne.

Barrys död kommer att utgöra en katalysator för händelser som rör upp både det ena och det andra från Pagfords leriga bottenskikt och som riskerar att smutsa ned den tidigare så idylliska och fläckfria ytan.

Men om nu berättelsen om händelserna som timar i Pagford är mer realistiska jämfört med Harry Potter tycker jag ändå att man känner igen Rowlings stil. Trots de allvarliga ämnena som avhandlas finns det en avgjort humoristisk ådra. Hon har ett bra öga för detaljer samt träffande liknelser och kan sätta fingret på många psykologiska spetsfundigheter, inte minst sådana som rör förhållandet mellan tonåringar och vuxna eftersom många av personerna som får träda fram antingen är tonåringar eller tonårsföräldrar.

Exempelvis Stuart ”Fats” Wall som föraktar sina föräldrar och har bestämt sig för att ett ”autentiskt” liv är det enda raka. Vilket i praktiken innebär att man aldrig ska göra något bara för att ta hänsyn till andra. Känner man för att mobba den tystlåtna tjejen gör man det, att låta bli eller be om ursäkt är inte autentiskt. Samtidigt blir det allt tydligare att denna idylliserade autenticitet är något Fats kan kosta på sig eftersom han aldrig på allvar behövt konfronteras med en mer hårdför realitet. Rowling anstränger sig för att, genom sin detaljrikedom, göra sitt myllrande persongalleri till individer och inte bara svepande stereotyper för Missbrukaren, Horan eller Mobboffret, vilket annars kan vara lätt i sådana här sammanhang.

Med alla sina figurer, mer eller mindre dysfunktionella, och ett starkt socialt patos påminner hon faktiskt lite om landsmannen Charles Dickens. Dissekeringen av småstaden lägger sig någonstans mittemellan, säg, Stephen King och Hot Fuzz. Detta välutvecklade sinne för det missnöje och brutalitet som kan gömma sig bakom en tjusig fasad resulterar i en riktigt trevlig läsupplevelse. Eller lyssningsupplevelse ska jag kanske säga eftersom jag fick möjlighet att ta del av en väldigt trevlig inläsning gjord av skådisen Tom Hollander (ni vet, den korte i Pirates of the Carribean-filmerna).

Utvecklingen i Pagford sker under överinseende av Barry Fairbrothers spöke, mannen är trots sin död (eller kanske i ännu högre grad tack vare den) ständigt närvarande i samtal och på kommunalmöten. Frånvaron klämmer bara fast hjälteglorian ännu tajtare, han blir heroiserad på samma sätt som JFK. I teorin finns inga gränser för vad han skulle ha klarat av. Även om hustrun Mary visar sig ha ett och annat att säga om makens sociala engagemang.

Jag hoppas verkligen att Rowling inte på samma sätt ständigt kommer att behöva verka under Harry Potters aura (även om det är svårt att inte se en liten skymt av Dolores Umbridge i Howard Mollisons fru Shirley). Hon är en bättre författare än så.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser