Mannen från MallorcaSå var det dags för Bo Widerbergs andra polisthriller, Mannen från Mallorca. Den här gången vände han sig till en ungefär tio år yngre förlaga än som var fallet med Mannen på taket och Den vedervärdige mannen från Säffle.

En ung kriminolog med skarpa ögon rakt in i polisväsendet hade skrivit en populär trilogi där nummer två kallades Grisfesten. Att Den vedervärdige mannen från Säffle inte är en optimal filmtitel är kanske lätt att se, men anledningen till att Grisfesten förvandlades till Mannen från Mallorca kanske främst var för att folk skulle koppla ihop filmen med Widerbergs tidigare polisfilm.

Där Sjöwall & Wahlöö presenterade en väl sammansvetsad grupp mordutredare låter Leif G.W. Persson sina läsare istället stifta bekantskap med en väl sammansvetsad duo i form av Lars M. Johansson och Bo Jarnebring. Hederliga polisknegare som nog trott sig vara härdade när det gäller hur landets rättsväsende är konstruerat. Härvan som börjar med ett postrån får dem att revidera den uppfattningen.

Det kan nog finnas flera anledningar till att jag upplever Mannen från Mallorca som en betydligt bättre film än Mannen på taket. Inte minst blev jag faktiskt förvånad över att den var så spännande. I det avseendet försvarar den väl sin polisthrillerbeteckning.

GrisfestenDet känns som om Widerberg den här gången var lite modigare med att göra något eget av Perssons historia (kanske handlade det helt enkelt om att han inte var lika etablerad som författarduon bakom romanserien om Beck och kollegorna? Eller att Widerberg hade mer erfarenhet själv innanför västen?). Ibland leder detta egna historieberättande förvisso till en del övertydliga scener (eftersom Persson ibland har ett mycket personligt tilltal gentemot sina läsare, mest flagrant blir nog Jarnebrings snabba biografi över Johansson inför en kollega som rimligtvis bör känna till allt det han får höra) men för det mesta tycker jag att de ändringar som gjorts känns rimliga inom filmens ramar.

Den där livlösheten-som-nog-skulle-vara-trötthet från Mannen på taket är också puts väck, istället har vi skådisar och roller som vågar ta ut svängarna lite. Ibland blir det i och för sig på gränsen till pajjigt (Niels Jensen, du vacklar farligt nära) men samtidigt har vi den påstrukne Essomacksägaren och a-lagaren Vindeln som skiner klart och minnesvärt.

Och medan jag inte alls fick någon känsla för dynamiken i arbetsgruppen som leddes av Carl-Gustaf är det en fröjd att skåda samspelet mellan Tomas von Brömsens Johansson och Sven Wollters Bo Jarnebring. De är verkligen bara två vanliga polissnubbar som råkar snubbla över något som är så stort att de bara inte kan släppa taget.

Perssons alla intrikata beskrivningar av polisväsendets vinklar och vrår har man mestadels varit smart nog att lämna därhän men den känsla för rättsväsendets ruttenhet som ändå genomsyrar boken har kommit att transporteras in i filmen.

Att se filmerna back to back var förstås extra roligt eftersom Widerberg i princip återanvänder alla sina skådisar från den tidigare polisfilmen (yay Håkan Serner!). Plus en del nytillskott där kanske det allra mest givande var att höra Hans Villius oefterhärmliga stämma. Dessutom fanns möjlighet att notera att Widerberg verkligen gillar scenerna där polisen ska möta vanliga medborgare, gärna åldringar.

Efter i alla fall den här genomläsningen och omtitten måste jag säga att Mannen från Mallorca framstår som överlägsen jämfört med Mannen på taket, både som adaption och som film.

Grisfesten (1978)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Mannen från Mallorca (1984)
star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser