Remember MeKaka söker maka lyder ett uttryck som sannolikt är så ålderdomligt att det skulle kunna platsa i kampanjen ”adoptera ett ord”. Kanske är det ändå det som är fallet när Tyler och Ally finner varandra? Han slackar runt utan vare sig jobb eller regelrätt utbildning tack vare en död bror i bakgrunden. Relationen till affärsmanspappan Charles är ansträngd för att uttrycka det milt. Hon slackar absolut inte runt, utan har bestämt sig för att bli socialarbetare men har ändå ett livstrauma i form av nedskjuten mor.

Fast de kanske inte är så lika ändå? Tyler har nämligen blivit hårdhänt behandlad och nedslagen av Allys polispappa Neil och raggar inledningsvis upp henne för att kunna hämnas. Men föga förvånande faller han till slut för Ally och drar sig därför att berätta sanningen för henne.

Redan innan jag hade sett någon av Twilight-filmerna kände jag en viss aversion mot Robert Pattinson. På allt marknadsföringsmaterial var det nog meningen att han skulle se mystisk och grubblande ut men jag lyckades aldrig komma förbi de där ledsna hundvalpsplutande läpparna och neddragna ögonbrynen. Inget intryck som förändrades när jag sett alla fem filmerna ska tilläggas.

Men så började Robban vara med i andra filmer och en av dem, Remember Me, sopade hem högsta betyg hos bloggkollegan Fiffi. När även Movies-Noir och Henke gav den ett hyfsat omdöme blev det sparken i baken jag behövde för att ta mig samman och se om Pattinson kunde prestera något mer än en miserabel emo-vampyr.

Det är bara att gratulera de som lyckas hitta detta ”mer” i Pattinson och Remember Me, för jag gjorde det då inte. I mina ögon fortsätter han i princip på den inslagna Twilight-vägen med att vara tjurig snarare än plågad eller trasig, avbrutet av mer eller mindre motiverade raseriutbrott. Jag har svårt att se hans Tyler som trovärdig och därmed ännu svårare för att bry mig om honom.

Tyvärr är Remember Me dessutom upplagd och genomförd på ett sätt som verkligen inte hjälper mig som tittare att engagera mig i vare sig Tylers liv eller hans kärleksaffär med Ally. Det hela börjar med scenen där Allys mamma blir rånmördad men eftersom filmen sedan framhåller Tyler som huvudpersonen tappar jag hennes vinkel i det hela. Det är svårt att komma ifrån känslan att det var något som petades in för att Ally inte skulle kännas som ett fullkomligt ointressant bihang till Tyler.

Förutom att beskriva Tylers dåligt-mående försöker Remember Me också vara någon slags pappa-film i det att båda fäderna har struliga förhållanden till sina avkommor och att rollerna besatts av pålitliga rävar som Pierce Brosnan och Chris Cooper. Men även här blir beskrivningen allt för grund, vilket får till följd att jag inte riktigt förstår poängen med den eller får någon känsla för Tyler och Allys förhållande till sina fäder. Har exempelvis Chris Coopers Neil för vana att vara våldsam inte bara i yrket utan också i hemmet eller ska vi uppfatta det som händer som en engångsföreteelse?

Publiken får också vänta till de allra sista minutrarna innan upplösningen ger besked om betydelsen av filmens titel. Jag vet väl inte om jag håller med de som menar att användandet av upplösningen (försöker hålla det någorlunda spoiler-fritt här, folks…) blir spekulativ, däremot tyckte jag att det blev alldeles för utdraget. Särskilt eftersom dessa sista scener ackompanjeras av Tylers berättarröst. I likhet med Ally-inledningen kändes det som en påklistrad eftertanke, inte något som genomsyrat hela filmen.

star_full 2

 

 

Annonser