The Adjusment BureauPhilip K. Dick strikes again! Science fiction-författaren har återigen fått låna ut en av sina noveller till ett filmmanus och återigen handlar det om alternativa verkligheter, fri vilja och ödesbestämdhet.

Den här gången handlar det om David Norris som genom en slump får veta att det egentligen inte finns någon slump. Eller jo, det gör det, men samtidigt inte. Ibland när det bara ser ut att hända småsaker som i sin tur får konsekvenser som till slut kan vara så stora att de är svåra att överblicka (en spilld kaffemugg leder till en missad buss, osv.) beror de där initiala småsakerna inte på slumpen utan på männen som jobbar på The Adjustment Bureau.

Bakom vår egen verklighet finns nämligen en enorm, hierarkisk och byråkratisk apparat med horder av grå tjänstemän vilka leds av den övergripande Planen och ”the Chairman”. Grejen är att den här Planen inte alltid kan ta form av sig själv, utan tjänstemännen måste kunna vara på plats vid avgörande ögonblick för att se till att den där kaffemuggen spills.

Det här hade kanske kunnat vara ok för David Norris att hålla käft om men när herrarna också försöker hålla honom ifrån den dansaren Elise får de strax veta vem de stunget haver. David och Elise upplever en sällan skådad samhörighet innan de knappt hunnit säga ”toaborste” till varandra men av någon anledning vill de grå eminenserna att David dyrt och heligt ska lova att han aldrig ska försöka träffa Elise igen. När David vägrar foga sig är det dags att kalla in Mr. Thompson, också kallad ”the Hammer”.

Man kan fråga sig vad det är för övergripande Plan som ständigt ser till att sammanföra George Nolfi och Matt Damon. Förutom filmen för dagen, där Damon spelar huvudrollen och Nolfi både skrivit manus och regisserat, har Nolfi också jobbat med manus till Ocean’s Twelve och The Bourne Ultimatum.

The Adjustment Bureau gör ett helt ok jobb med att jonglera thrillerspänning och ödesbestämd (or is it?!) romantik tillsammans med mer metafysiska frågeställningar om fri vilja och slump. Samtidigt är det här kluriga saker och börjar man fundera allt för mycket på konsekvenserna av det som filmen säger tycker i alla fall jag att det uppstår problem. Innebär exempelvis anledningen till att David och Elise inte kan vara tillsammans att djupa relationer med andra människor är så uppslukande så att det inte finns plats för andra drömmar? Innebär slutklämmen (”Free will is a gift”) att det alltid lönar sig att gå emot reglementet och följa sin magkänsla eller hjärta eller vad man nu vill kalla det?

Och trots ett schysst produktionsvärde, kompetenta insatser från inblandade skådisar (förutom Matt Damon har vi Emily Blunt som Elise samt bland andra Anthony Mackie, John Slattery och Terence Stamp som tjänstemännen) samt ett omisskännligt Thomas Newman-score visade sig The Adjustment Bureau vara en allt för lättglömd film. Redan nästa dag hade jag svårt att komma ihåg vad det egentligen var för film jag hade sett kvällen innan. Aldrig ett bra tecken. Kanske Nolfi ska hålla sig till manussidan i fortsättningen?

star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser