X5: Percy Jackson (2005-2009)

När det nu visade sig finnas ett oväntat stort intresse för en ung trollkarl som måste slåss mot mörka krafter med sina kompisar samtidigt som han går i skolan är det kanske inte så konstigt att andra också vill casha in och rida lite på Harry Potter-vågen.

Men jag måste erkänna att jag nog inte tidigare stött på någon som utför incashandet lika oblygt som den amerikanske författaren Rick Riordan. Hans hjälte Percy (egentligen Perseus) Jackson är förvisso inte en trollkarl, Riordan har istället lånat hela sin värld från den grekiska (och i viss mån romerska) mytologin.

Eftersom gudarna och deras värld är beroende av den västerländska civilisationen (eller något i den stilen) har de nu tagit säte i USA. Olympen ligger på 600:e våningen i Empire State Building och ingången till Hades i Los Angeles. Vilket förstås är smidigt för Percy och hans kompisar eftersom de inte behöver resa över till Europa varenda gång de ska ha sina äventyr.

I gammal god anda drar sig gudarna inte för att skaffa en hel del ungar med mänskliga män och kvinnor och Percy är just en sådan halvgud. Kruxet är att hans far är Poseidon och tack vare en ödesmättad profetia blev det egentligen bestämt att vare sig Zeus, Poseidon eller Hades skulle ge sig i lag med människor. Gudomliga preventivmedel är det tydligen ont om där uppe på Olympen.

Precis som sin föregångare Harry P. är Percy en försigkommen kille som mer eller mindre ofta hamnar i trubbel eller drar iväg på självpåtagna uppdrag för att hämta någon magiskt mytologisk pryttel eller rädda en kompis. Med sig på färden har han inte sällan Athenadottern Annabeth Chase (eller Hermione Granger som vi också skulle kunna kalla henne, Annabeth är nämligen mycket smart) och satyren Grover (nu och då lite halvkorkad, så inte helt olik en viss unge herr Ronald Weasly).

Att sätta sina unga halvgudar i en särskild mytologisk skola skulle kanske ha varit lite väl uppenbart till och med för Riordan, här är det istället Camp Half-Blood som gäller under skolloven. Eftersom halvgudar gärna drar till sig allehanda monster är det viktigt att de tränas i att slåss med sköld och svärd eftersom det enda som kan ta hand om monster är gudomligt brons. Träningen övervakas av den gamle hjältecoachen och kentauren Chiron.

Men redan i den första boken, The Lightning Thief, visar det sig att en gammal fiende i form av titanen Kronos (far till Zeus, Hades, Poseidon, Demeter, Hestia och Hera) är på g och i de följande delarna pågår en ständig kamp för att se till att Kronos inte kan störta gudarna från Olympen. Kan du säga “Voldemort”?

Riordan hittade från början på historierna om Percy & Co. för att underhålla sin son, en kille som var diagnosticerad med ADHD och dyslexi. Därför är det något som även Percy har med sig i bagaget men det är samtidigt egenskaper han delar med i princip alla halvgudar. Dyslexin kommer sig av att deras naturliga språk är grekiska och ADHD är bara en konsekvens av att de ska kunna hålla tusen intryck i skallen samtidigt för att kunna slåss mot monster och andra mytologiska fiender. Förstås ett sympatiskt drag för identifiering hos unga läsare och också ett sätt att ge Percy den obligatoriska underdog-statusen.

Förutom det ovanstående är kanske den största skillnaden mellan böckerna om Harry och Percy familjebetoningen i de senare. Eftersom alla halvgudars öde mer eller mindre bestäms av vilken gud som är deras mamma eller pappa faller det sig förstås ganska naturligt. Därför får Percy våndas ganska mycket över vad hans far egentligen känner för honom eftersom Poseidon inte lever tillsammans med Percys mamma Sally i New York, utan med sin fru havsnyfen Amfitrite. En fru som han förövrigt har sonen Triton med. Gudarnas relationer med sina halvgudabarn är i grund och botten vad som driver hela historien framåt.

Böckerna om Percy är ganska trivsamma och underhållande men inte så mycket mer. Jag vågar påstå att Riordan inte alls ligger på samma nivå som J.K. Rowling när det gäller att väva ihop en intrikat berättelse. Författaren tenderar att ta en hel del narrativa genvägar, exempelvis genom Percys alla sanndrömmar. Han får dessutom en mytologisk värld mer eller mindre till skänks och gör ärligt talat inte särskilt mycket för att förnya den — Hades är fortfarande elak och alla Afroditeättlingarna är givetvis fåfänga och utseendefixerade.

Inte heller är balansen mellan humor och mer allvarliga känslor särdeles finstämd. Fortfarande i seriens sista del, The Last Olympian, överväger de komiska elementen där huvudskurken Kronos exempelvis får finna sig i att bli sutten på av en av sina jättar. Vid ett hypotetiskt vägskäl väljer Riordan allt som oftast den humoristiska vägen på bekostnad av allvaret.

En slags Harry Potter-light alltså men säkert en serie som kan passa bra för lite yngre bokslukare. Eller varför inte en serie som kan skapa unga bokslukare? Och allt som kan skapa ett intresse för den underbara grekiska mytologin är förstås av godo.

Delarna i serien Percy Jackson and the Olympians:
The Lightning Thief
The Sea of Monsters
The Titan’s Curse
The Battle of the Labyrinth
The Last Olympian